Nära båtarna i Oskarshamn och inte särskilt långt från den ståtliga järnvägsstation från 1906 – kanske hann Oscar II inviga den innan han avled året därpå, han var ju bra på sådant, något som Strindberg gärna förlöjligade – finns en oansenlig platta infälld i en gräsmatta. Den är ägnad stadens store son Axel Munthe, född där 1857, avliden på Stockholms slott 1949. Jag vet inte om man för femton år sedan högtidlighöll hundrafemtioårsminnet av hans födelse i hemstaden men fem år senare kom det upp en vacker staty av honom och hans hund Puck. På bokmarknaden gör han fortfarande avtryck.

På Capri håller Sällskapet San Michele minnet av Munthe vid liv, där finns ju hans märkliga villa med vidunderlig utsikt över Medelhavet. Hans herrgård Stengården utanför Leksand som numera är känd som Hildasholm ritades av Torben Grut, Stockholms Stadions arkitekt. Annika Tribergs ”Hildasholm : Axel Munthes gåva till sin hustru”, med fina fotografier av Albert Håkansson kom 2004. Den handlar framför allt om Munthes andra hustru, engelskan Hilda Pennington Mellor som enligt Olof Lagercrantz ”ägde slott i England, Frankrike och Italien, alla från medeltiden och omöjliga att inrätta efter moderna krav.”

Men mer än alla andra står slavisten Bengt Jangfeldt för renässansen av den märklige Axel Munthe, både genom sin mycket intressanta biografi ”En osalig ande” (2003) och för sina kommentarer i nyutgåvan av Munthes bästsäljande självbiografi ”Boken om San Michele”. Den dyker ständigt upp på antikvariat och i andrahandsaffärer, de många upplagorna var mycket stora (liksom de engelska varit).

Mindre känd och läst är den udda pamflett som Axel Munthe skrev mitt under brinnande första världskrig och som han utgav anonymt 1916. Redan titeln avslöjar tendensen: Röda Korsets humanitära hjälp och innerlig fransk religiositet ställs mot Järnkorset som symbol för hunnernas blodtörst (”The Boches kill, women, children and cripples.”). Boken skrev på engelska och riktade sig till en krigstrött brittisk läsekrets i behov av propaganda. Förläggaren John Murray gav också ut en annan patriotisk författare, Arthur Conan Doyle, och inte bara hans historier om Sherlock Holmes – hans son liksom Rudyard Kiplings stupade i kriget. Efter det blev han intresserad av spiritism som han propagerade för på föreläsningsturnéer världen runt.

Munthes bok är en samling ögonblicksbilder från fronten som nog i stort är sannfärdiga i all sin kompakta gräslighet. Redan på de inledande sidorna, om en kyrka dit sårade, blinda och döende soldater förts men där bara en doktor finns samman med prästen och några nunnor, är det mycket blod och död bland soldaterna. De flesta är fransmän men där finns också en engelsman och några tyskar.

En som talar lika bra franska som engelska avslöjas som en tysk spion när han obetänksamt tackar nej till en Woodbine-cigarett och en kopp té: då är han ingen riktig engelsman. De tyska officerarna är bestialiska,  men inte de meniga: ”I am sorry that this man is dead, I wish he had been spared to his country, a dozen socialists as far gone as he are worth a whole brigade for breaking down the stronghold of Prussian militarism.”

De tyska soldaternas bitterhet mot preusseriet hos de kommenderande officerarna är kompakt: ”He called us Schweine, Swine – that is how a Prussian officer speaks to his men! We obey them, cowards as we are, because we fear them […] It was he who led us through the burning streets of Louvain and through the smoking ruins of what was once called Aerschot; it was a peaceful town when we entered it and it was a blazing furnace when we left it.”

Läkaren Axel Munthe uppträder som den bara halvt fiktive dr. Martin som konstaterar att några av soldaterna har hjärnhinneinflammation. Andra är lemlästade och nära döden: ”They have nothing more to fear from life, they are safe under the protection of approaching death.” Läkaren är illa utrustad: ”How much chloroform have you got? […] None, and no medicine or disinfectants, and as you can see for yourself, no dressing-material either.” Men i vissa svåra fall har han nytta av sin förmåga att hypnotisera.

Skildringen av de invaderande hunnerna går ofta över gränsen för grov propaganda och inte sällan blir det både parodiskt och absurt: ”A German officer has to act and not to think […]So you were at Rheims? I must say I envy you having been there. It must have been a wonderful sight to see the huge cathedral in flames, one of those sights one can never forget.” De tyska officerarna är karikatyrer redan med sina namn. Graf Adalbert von und zu Schoenbein und Rumpelmayer (han bär förstås monokel, förutom sitt järnkors) gläds åt den kommande nyordningen: ”The disappearance of these old monuments will only hasten the birth of new and astounding creations of German genius and kultur, outdistancing the well-meaning efforts of bygone times.”

Flera kommentarer inger läsaren en känsla av déjà vu: ”We all know that in modern artillery it is easy with map and compass to bombard a town quite systematically and drop the shell exactly where you want it […] they dropped the shells on us just the same for the mere lust of murder and destruction.” På slutet smyger sig prästen och läkaren fram till fönstret och ser hur de tyska officerarna dricker och festar mitt i all förödelse, inte olikt slutscenen med de allt mera berusade grisarna i Orwells ”Djurfarmen”.

Bokens 156 sidor i faksimil kan läsas på nätet på Kungliga Bibliotekets Libris, i ett exemplar från Göteborgs universitetsbibliotek med denna banderoll inklistrad: ”The Author´s profits on the sale of this book will be handed over to the French Red Cross”.

När förlaget BookLund 2007 gav ut en översättning (”Röda korset och järnkorset”) försåg man den med ett intressant efterord av Kristian Gerner, historieprofessor i Lund, som redogjorde för både propagandakriget och för det verkliga på Västfronten. Och Bengt Jangfeldt förklarade varför bokens restupplaga makulerades i början på trettiotalet när nazisterna tagit över makten i Tyskland, ett land som var en betydande bokmarknad för Munthe. Jangfeldt skriver också om varför en planerad svensk översättning aldrig kom ut på Bonniers.

Det är alltså en avgrundsstor skillnad på tyska meniga soldater och deras befäl. Tyskvänlig blir man inte av läsningen, men Munthe hade i någon mån hunnit bli det eller blev det senare genom sin förbindelse med drottning Victoria, hustru till Gustav V, kusin till kaiser Wilhelm och hedersmedlem av ett ulanregemente. Hon stoltserade gärna med pickelhuva på fotografier. Axel Munthe överlevde henne med nitton år, och bodde på sin ålderdom tidvis på Stockholms slott där han alltså avled.

Samtidigt med Röda korset och järnkorset gav BookLund ut Munthes ”Brev och skisser”, i Marika Hagelthorns översättning. I den samlas dels hans skriverier från ett Neapel härjat av kolera – om det handlar också vissa avsnitt i ”Boken om San Michele” – och dels en del lite lösa stycken han gav ut för snart hundra år sedan under pseudonymen Puck Munthe, med den lite defensiva titeln ”Brev och skisser: gammalt och nytt”. Några sidor handlar om Protestantiska kyrkogården i Rom, en vacker plats som är mest berömd för inskriften på John Keats gravsten: ”Here Lies One Whose Name Was Writ In Water”. Munthes sentimentala blomsterspråk är ibland lite parfymerat, lättare att läsa blir det när det handlar om djur – Axel Munthe hörde till den kategori misantropiska människor som gillar fyrfotingar bättre än dem med bara två.

Kritikern Klara Johansson var på sin tid full av beundran för hans stil, en entusiasm som är lite svår att dela. Strindberg var å andra sidan dräpande elak, i ett brev till Heidenstam 1888: Munthe var ”en hjärtlös människa krypande bakom djur-sympati, där han dolde sin elakhet och sitt människohat. […] Kokett som en hora, föraktande ordnar när bröstet är fullt, identifierande sig med så lågt stående varelseformer som hundar, och ändå spottande på naturalism och naturalister! Vilket as till karl! Fy Fan!” Olof Lagercrantz citerar detta i sin självbiografiska bok ”Min första krets”, i ett kapitel som berättar om hans kamratskap på Hildasholm med Munthes båda söner Peter och Grane: ”Deras livsstil var Alice i Underlandet i nyckfull blandning med Riddarna av Runda Bordet.”

Också Lagercrantz hakar på Strindbergs ettriga kritik: ”Munthe är en sådan skribent som stryker mänsklighetens grövsta former och sentimentaliteter medhårs. Därav populariteten. Han var en beljugare av människorna och därför en förberedare för fascism. Men till en sådan insikt hade jag då långt. Hade jag läst Stridbergs brev då hade jag dömt ut det som rått och tarvligt.” Lagercrantz återsåg Grane i norra Finland 1940, under vinterkriget där denne som engelsk officer förmedlade stora lådor med nerpackade flygplan (som aldrig packades upp). Han ville ha hjälp att sabotera tyska ammunitionståg genom Sverige men sådant var Lagercrantz för räddhågad för att våga sig på. Under landstigningen på Sicilien träffades Grane av en granatskärva i huvudet.

Hursomhelst är båda böckerna läsvärda, på engelska eller i den sena svenska översättningen, särskilt den korta och mycket tidstypiska pamfletten från första världskrigets frontlinje. Bakgrunden och sammanhanget (Munthe var inte alltid alldeles noga med sanningen) framgår av Bengt Jangfeldts biografi. Gunilla Karlssons artikel om honom i Svenskt Biografiskt Lexikon som är lång, ingående och intressant har en koncis sammanfattning:

”M framstod som en motsägelsefull personlighet med ett ofta komplicerat förhållande till sin omgivning, inte minst sin familj. Många stöttes bort av hans egocentricitet, lynnighet och vårdslösa uppträdande, men han var också känd för sin omtanke, hjälpsamhet och medkänsla, speciellt i sitt umgänge med samhällets olycksbarn. Samtidigt som han var extravagant societetsläkare och världsman gjorde han humanitära insatser i fattigkvarter och katastrofområden.”

Ivo Holmqvist