”Örjan Spansk, kommunekolog Luleå, valde att studera biologi eftersom han vill bidra till att bevara naturen och miljön för framtiden. Hans stora naturintresse avspeglar sig också i hans bokdebut ’Korsvägar’.”
Läs intervjun i Norrbottens-Kuriren (prenumeration krävs)
Läs mer om Örjan Spansk
”Bokreleasen skedde på kl.18 den 13:e oktober i den gamla hörsalen från 1920-talet på Göteborgs naturhistoriska museum (som även är min arbetsplats). Salen har varsamt renoverats och är populär för olika möten. Det kom ett 40-tal åhörare som först fick en presentation av mig och om mindre kända ätliga djur och växter vid västkusten, och därefter bjöds på bubbel och förplägnad bestående av tång (köttblad och sloke) och creme fraiche med sjöpungsfond, överstrött med blåmusselpulver. Allt medan jag signerade böcker.”
Läs mer om Kennet Lundin
”Övergiven av sin mor. Fängslad i Iran. Utnyttjad av en polisman. Psykologen Moje Lindbohm har skrivit en bok om sitt liv. Det är en berättelse som inte lämnar någon oberörd.
Medfångens skräckslagna, vidgade ögon med blicken riktad mot fönstret. Den vidriga våldtäkt hon utsattes för av två kvinnliga fångvaktare. Den unga kvinnans blick som skrek om hjälp, ögonen som stirrade rakt in i hennes. Det är en minnesbild som för evigt etsat sig fast på Moje Lindbohms näthinna. En scen som inte ens flera års terapi suddat ut.”
Läs intervjun i Allas
Läs mer om Moje Lindbohm
Välkommen till kvällens minifestival! Under en timme presenterar fyra Kungsbackaförfattare sig själva och sina böcker. Det blir också försäljning och signering.
Fyra författare på Fyren
Datum och tid
Fredag 21 oktober
18:00 – 19:15
Plats
Kulturhuset Fyren – Kulturtorget
Läs mer på Biblioteken i Kungsbacka
Läs mer om Karin Holtsung Samsonowitz
”Det var långt ifrån självklart att bli författare för Kersti Vikström, som under oktober är aktuell med sin femte bok.
– Jag fick till mig att jag måste ha ett ’riktigt’ jobb. Skrivit har jag gjort sedan jag lärde mig skriva, men inte på allvar. Jag såg mig inte som en kreativ person, säger hon.
Först för drygt tio år sedan tog Kersti steget till att satsa på skrivandet, genom att gå en sommarkurs i novellskrivande. Då hade hon av en slump gjort ett personlighetstest på jobbet som visade att hon hade en konstnärlig läggning.”
Läs hela intervjun i Mora tidning (prenumeration krävs)
Läs mer om Kersti Vikström
”Vilka slutsatser drar du själv från analysen?
Det är utan tvekan fortfarande stora skillnader mellan mäns och kvinnors löner, vilket blir tydligt då ett flertal andra analyser visar samma sak. E o Y är ju ett exempel men alla studier pekar åt samma håll. Totalt sett handlar det både om kön och ålder. Vi behöver lagar för att motverka detta så The European Commission är på rätt väg. Men det räcker inte. Det går för långsamt. Företag behöver arbeta mycket mer aktivt och konkret med jämställdhetsfrågor. Det måste finnas definierade aktiviteter och tydliga mål, gällande dessa frågor, inom alla verksamheter.”
Läs hela intervjun i HRnytt
Läs mer om Jan Sandgren
Jan Johannesson signerar sin bok Tychonium – Upptäckten under Kulturnatten i Landskrona.
Läs mer om Jan Johannesson
”De fallna är en äventyrsroman som utspelar sig i en vikingatida fantasyvärld med djupa rötter i nordisk folktro och mytologi. I De fallna får man följa tre huvudpersoner vars öden flätas samman i en berättelse full av komplexa karaktärer, intressanta levnadsöden, svåra val och orättvisor i en värld där inget är svart eller vitt. Karaktärerna får kämpa hårt för att nå sina mål och lyckas övervinna sina egna svagheter.
Jag har lagt ner mycket tid på research för att levandegöra den vikingatida världen, mytologin, maten, och floran och faunan i det nordiska landskapet.”
Läs hela intervjun på Instagram
Läs mer om Mattias Peterberg
”Kennet Lundin har blivit känd som marinbiologen som äter allt. Nu har han skrivit en kokbok om havets oprövade läckerheter. Vad sägs om en vattenloppasoppa med manetsmörgås, eller en bräserad marulk med sjöpung?
– Vissa saker äter man bara en gång, säger han.”
Läs hela intervjun i Göteborgs-Posten (prenumeration krävs)
Läs mer om Kennet Lundin
”Magnus Johansson berättar den sanna historien om hur det var att leva som ung arbetargrabb i Sverige under 1900-talet. Den 83-årige Erik Lind alias Karl-Axel Sandell tvingas göra bokslut och hitta en väg mot sanning och befrielse. Magnus Johansson bor i Kalmar och skriver om Uppsala. Man får en känsla av att Uppsala är en välkänd ort dit författaren gärna återvänder, åtminstone i sina böcker. Detta är ingen nybörjarroman. Magnus Johansson har skrivit både romaner och lyrik, texter, som lett fram till hans aktuella och mycket spännande mästerstycke i romankonst.”
Läs hela recensionen i Ölandsbladet, Tisdag 27 september 2022
Läs mer om Magnus Johansson
”Jag föddes in i fantasins och sagornas världar. Läste allt utom skolböcker. Lyssnade på och berättade sagor. Läste psykologi, arbetade som psykoterapeut, ledarskapskonsult och skrev en bok om ett nytt ledarskap där alla tar makten och ansvaret för sitt eget arbete.
Blev sen entreprenör, byggde psykologiska appar och spel och demokratiserade coaching genom digitalisering så att fler kan få tillgång till personlig utveckling.”
Läs mer på Boktugg
Läs mer om Jan Sandgren
”Som Mankell, uppväxt i Sveg, beskriver att leva och älska i två världar.
’Med ena foten i snön och den andra i sanden’. Jag flyttade till Härjedalen och snön i Sveg tidigt 90-tal. Är född i Göteborgs sand och uppväxt på västkustens granitklippor.
En drakes tankar är min debut i bokskriveri. Vill samla mina tankar i ord och dikt. Även illustrera en del av texterna främst med mina akvareller.
Drömmer mig gärna bort i en bok, reser till många spännande platser bland bokraderna. Under åren har jag skrivit på pappersbitar, helt enkelt där det funnits plats. Mest kortare skapelser som meningar, dikter men även någon novell. Tänker gärna symboliskt eller i bilder när jag skriver. Vända och vrida, hitta olika betydelser, hitta meningen i meningen. Först våren 2021 kom jag att tänka på bokformat för mina ord. Efter oerhört vackra ord från lektör, ges nu min diktsamling ut.”
Läs mer på Boktugg
Läs mer om Ulrika Lepik
”Till vardags arbetar han som kommunekolog på Luleå kommun. På fritiden skriver han om mord, en polisutredning och vägar som korsas. Örjan Spansk, uppvuxen i Söderhamn, ger nu ut sin debutroman.
– Man kan ju dra iväg hur långt som helst, säger han.
Örjan Spansk svarar i telefon under en rast på en tvådagarskonferens. Arbetet som kommunekolog på Luleå kommun tar inte paus bara för att han precis har fått sin första roman utgiven. Det tog heller inte paus under författandet av boken.”
Läs hela intervjun i Söderhamns-Kuriren (prenumeration krävs)
Läs mer om Örjan Spansk
I arrived on Thursday 22nd at 1 pm at the Liszt Ferenc International Airport, and the taxi driver Joszef took me to my hotel. We spoke about life, and he also said that he and many of his countrymen are afraid that the terrible war that Ukraine have to experience might escalate, an opinion shared by all of us.
During my three and a half day stay I in Budapest I had some twenty memorable experiences which enriched my life, starting with a visit to the National Museum and ending with a dinner at the restaurant Szazeves with live Hungarian music played by excellent musicians. My hotel was situated close to the St. Stephen´s Basilica, so I had walking distance to most of the places I went to.
My visit began with the National Museum, where my main interest were the two items that Franz Liszt gave to the Hungarian nation in 1873 when Hungary celebrated Liszt´s 50th anniversary as an artist. Liszt was so overwhelmed by the grandiose celebrations that he decided to donate two extremely valuble gifts that he had received decades earlier – the sword of honour and Beethoven´s piano. In January 1840 Liszt played a concert at the Hungarian National Theatre, and at the end of the concert Liszt recived from a delegation of Hungarian noblemen dressed in Hungarian folk costumes a huge sabre and it´s sheath adorned with diamonds and rubies. And in 1846 the Vienneise lawyer and music publisher Anton Spina as a token of his admiration for Liszt gave Liszt the piano that Beethoven had received from London in 1818. (Spina had bought the piano at the auction that was held after Beethoven´s death). For me it was an almost solemn experience to stand less than one meter away from these famous music ”relics”. Some beautiful pictures of both the sword and the piano are now safely in my computer.
Next memorable event was an evening cruise on the Danube, which lasted one hour, and in the falling night-light Budapest turned from beautiful to magical! Modern great cities in the world are in my opinion too harshly illuminated with sharp vulgar advertisements forcing themselves upon people, but here I found the great city mildly and tastefully illuminated, which made a poetic impression on me – like a time-machine which took you to an old world. To see the Parliament building and the Mathias Church with the Fisherman’s Bastion in daylight is wonderful, but at night in this light it is a wizard´s work.
Well, also dreamers get hungry, so I found my way to the Market Hall and on a small street nearby I found the cosiest little family restaurant, where I ate my first gulash soup during my stay as well as a simple but very well tasting chicken dish and a glass of red house wine. On the walls the owner had photographs taken every Christmas Eve for the last ten years of him and his family – wife and two children – dressed in Hungarian Folk Costumes. A number of enchanting plates, glasses and goblets adorned shelves along the walls.
Next morning at 10 pm I started out on a three-hour´s city tour walk with a guide. We were some ten persons who were guided by a lady from England who had liven in Hungary for 25 years, married to a Hungarian man. We walked from the Kalvin Square near the National Museum up to the Parliament building, and our guide told us many very interesting things – lovely stories about houses and bridges and horrible stories about the 1956 uprising and how dailly life during Communist time was a true nightmare for ordinary people. On our way we met Ronald Reagan – who put hope into the hearts of millions when he in a speach in front of thousands by the Berlin Wall said ”Mr. Gorbatchev, tear down this wall!” Well, good old Ronald has done his share, but a fine statue of him reminded me of how hopeful we were thirty years ago.
After this organized city walk I took a closer look at the Parliament building, which took some 30 years to complete, and for instance the 365 towers – one tower for each day of the year! – perhaps reveal the vision of the ambitious architect who sadly did not live to see his project completed. In front of the building stands a grand staty of Count Rakoczy – the 346 year old Hungarian hero sits proudly on his horse, inspiring today´s Hungary to keep the good spirit up.
Next on my program was the imposing St. Stephens Basilica, it´s interior is just as magnificent as the view from the top of the roof of the cupola – some 96 meter up in the air. When I entered the church a young couple came out and was greeted by cheers and hurrahs – the newly wed smiled and dashed off in a huge white limousine. I wonder how they felt saying” I do” in the grandeur of this magnificent and monumental shrine – humble or just happy?
My last adventure on Friday was a visit to the National Opera and a performance of The Tales of Hoffmann by Jacques Offenbach. Offenbach composed many operettas and only one opera – the one about Hoffmann. This opera is one of the greatest successes in the world of opera, rivalled perhaps only by Mozart´s The Magic Flute. But whereas The Magic Flute is all magic and fantasy, The Tales of Hoffmann at least departs from the real life of the multi-artist Ernst Theodor Amadeus Hoffmann – a play about Hoffmann´s life was written 30 years after his death in 1822, and 30 years after that – in 1881 – Offenbach´s opera had it´s premier in Paris. So great was this operas success that only ten months later it had been performed 100 times in Paris alone!
The interior of the Budapest Opera house is marvelously beautiful with the same colouring strategy as is prevalent in the National Museum and the Stephen´s Basilica – mildly red, gold, black and white. The performance was superb with brilliant singers like the soprano Klára Kolonits who sang with utmost ease, charm and beauty, and the orchestra´s sound was velvet. The house was full to capacity and the audience applauded with warmth and enthusiasm.
My first adventure on Saturday was for me the high-point of my visit to Budapest – I went to the Liszt Memorial Museum on Vörösmarty utca 35, a three-room flat where Liszt lived whenever he visited Budapest between 1881 until his death in 1886. It is situated just a short walk away from the Liszt-Academy. The flat is beautifully furnished and all is kept as it was when Liszt lived there. It was his friends at the newly opened Music- Academy who arranged this flat for him and he taught his pupils there, he lived and composed there, and he received his guests and friends there. It was also here that the ladies who adored Liszt came to swoon, and one of the young ladies who perhaps swooned a bit too much was the” Cossack Countess from Ukraine” Olga Janina – gifted pianist and novel writer with a volcanic temperament. She fell in love with Liszt and when he tried to get rid of her by sending her to the United States on a concert tour, she awoke one morning Over There and suddenly felt that she hated Liszt and decided to return to Europe to kill him. So she came to his flat, opened her handbag, draw out her pistol and said:” Now I will shoot you, and you know why,” And Liszt answered calmly:” Madame. What you are about to do is evil, and I will ask you not to do it. But I shall not stop you.” She then threw her pistol on the floor, grabbed a poisonous pill from the depth of her handbag and said that instead she will now kill herself. Liszt called on his friends, who presented her with the following choice:” Leave Budapest within 24 hours or we will call on the police.” She left Budapest, and Liszt regained his quiet life. But Olga Janina – who in fact was a Polish businessman´s daughter called Olga Zielinska-Piasecka – took revenge by writing four novels where Liszt was described as a scoundrel; the novel was printed in thirteen editions, so many people read about the scoundrel Franz Liszt. (To be honest, the incident with Olga happened10 years earlier in another flat – but in Budapest. It was just irresistible not to tell it here and now – it could very well have happened in this flat).
In this flat the three Grand Pianos dominate – one Bösendorfer Concert Grand and two Chickering Concert Grand. ”A mastery of the industry of the United States” said Liszt about the Chickering´s. The combined bed-room and work-room has a wonderful desk that is a combination of writing-table and mini-piano, where Liszt composed and could try things out on the three-octave keyboard without having to leave his desk and go to the piano to check things out. This smart writing desk/mini-piano was built for Liszt´s personal need by the still famous piano-builder Bösendorfer in Vienna.
In this pleasant flat one of course also finds many other things – some of the most famous paintings on Liszt by famous painters, portraits of Liszt´s parents and three children, Liszt´s walking-stick and gloves, his prayer-pedestal with prayer-book, rosary and crucifix. Interesting to see is also Liszt´s travelling dummy key-board – a 3 octave keyboard which Liszt brought along om his long journeys in order to practice.
Also on display is Gustave Dore´s fine drawing on St. Francis of Paola Walking on the Waves which Doré gave to Liszt as a gift in 1866. On the drawing Doré has written: ”À l´ abbé Liszt, hommage affecteux de son admirateur.”St. Francis of Paola was Liszt´s patron saint, and inspired by the famous story of St. Francis he composed a magnificent virtuoso piece for piano. The story tells that when St. Paolo arrived to the strait of Messina he could not pay for the fare, and the boatsman said mockingly: ”If you are a saint, then why don´t you just walk across.” Paolo then put his cloak on the water and walked across to the other side of the strait. In Liszt´s glorious piece we hear the rolling waters and the roaring waves and above this Francis´s solemn theme sings proudly and without hesitation. Liszt was a firm Christian believer, and many times in his life he walked on his own cloak.
I had brought with me a copy of my book Franz Liszt. The Man of Contrast´s which I hoped that maybe the Museum and research Centre would accept into its library. When I asked the young assistant about this he doubted that the Liszt-Academy (the memorial Museum and Research Centre are a part of the Liszt-Academy) could accept the book just like that, but he told me that the director of the Museum and Research Centre would come in a half an hour and then I could ask her. And Dr. Szuszanna Domokos came and we had a very nice and interesting talk about Liszt and she gladly took the book to have it incorporated into the library of the Liszt-Academy. And I in return received a most interesting and beautiful book about the memorial museum, with a fine dedication written by Dr.Domokos.
One hour later I went on a guided tour of the Liszt-Academy, where our guide told us – some 15 persons from all over the world – many interesting things. The lobby and concert hall was almost overwhelming in its tasteful and balanced beauty. The Academy had recently undergone a profound restoration which cost 50 million Euros – of which 90 % was paid by the EU and the rest by the Hungarian government. The result is indeed worth every penny, and the 860 students (20 % from abroad) and 168 teachers of the Academy and the audiences who fill the concert-halls of the Academy are to be congratulated!
At 7.30 pm I attended a concert in the Concert Hall of the Liszt-Academy. The symphony Orchestra Concerto Budapest and world-famous Hungarian pianist Deszö Ranki played Bach and Mahler – before the intermission two piano concerts by Johann Sebastian Bach (D minor BWV 1052 and A major BWV 1055) and after the intermission Gustav Mahler´s 1st symphony which had its première in Budapest in 1889.
Before the concert I asked one of the young ladies/hostesses where I could meet the soloist Deszö Ranki after he has played – I wanted to thank him and ask if he would accept my book about Liszt as a gift – and to my surprise she told me that it would not be possible – ”it is not done here.” And so I went to her superior, a middle aged lady who believed that it would not be possible, but she would call and ask. She called and the message was that it can´t be done:” The soloists must not be disturbed.” I thanked her and went to a third ticket-controller – this time a young man standing guard at another door – and he said:” If you walk to the end of the lobby and turn left, you must walk to the end of that corridor and you will find a door which is watched by a guard. Ask there and see what happens.” And so I went and at the door I found two young lads. I presented them my errand and one of them said that it would probably not be possible, but he would go and ask. When he came back he said:”Mr. Ranki will come to you immediately after he has played.”
After Mr. Ranki´s excellent performance of the two Bach concertos I waited at the door for some 10 minutes, and suddenly there he was. He is quite tall and gave a slightly shy and very nice impression. We had a nice chat and I thanked him for his masterly piano playing and I gave him my book which he accepted.
The Mahler symphony was played in a most grandioso manner – as it should – the music is indeed grand and a whole world of beauty and fairytale was revealed in front of a fascinated audience.
On the last day of my trip – Sunday – I started with a long walk along the Andrassý avenue for my first adventure that day – the newly constructed House of Music. Before I reached the House of Music I came across the Heroes Square with it´s grandiose statues and the Millennial Monument – a 40 meter high obelisk, which was constructed in 1896 for the 1000 year´s commemoration of the Magyar´s settlement in Hungary. This place is very important for the identity of the Hungarian nation.
The House of Music is placed in the Budapest City park and opened in January 2022. Architect to this elegant and interesting 9000m2 building is the Japanese Sou Fujimoto, and this house proves that it is possible to be modern without being ugly. The whole concept is astonishingly refreshing and attractive – concert-halls, library, elegant cafés and restaurants in two stories, and in the basement a very interesting permanent exhibition on music which covers the origin of music up to today´s music.
Fascinating is the fact that the building so to speak interacts with the surrounding nature as the roof of the entrance area has columns as well as trees who stand up to the air through holes in the construction. In the shop I bought a five-DVD-box with the great Hungarian pianist Annie Fischer. ” We received this box a few days ago, and you are the first one to buy it” said the man who sold it to me.
The place both enchanted and impressed me, and I hope that one day I can listen to a concert there – the recital with Fülöp Ranki playing the whole piano output by Zoltan Kodály on Sunday evening was sold out.
Well, leaving the House of Music I peeped into the elegant New York Cafe, but it was impossible to find a free place and the line of waiting was so long that I decided to go directly to my next sight – the Mathias Church and the Fisherman´s Bastion. Until now I had walked around the city, but now I took a taxi, and when I arrived up the hill and came close to the truly magical beauty of the Church and Bastion overlooking the Danube with the Parliament building on the other side – hazily seen in the rain – I said to my driver: ”I hope that you will forgive me, but I think that I am going to faint.”
He laughed and I paid my 3000 HUF and climbed out into a foggy beautiful dream! Inside it was as close to heaven as you can get down here, and the men and women in the church looked serious and respectful – as easily happens when confronted with true beauty and solemnity.
After this I took myself to Ruzworms cafe which opened the same year as Beethoven died – 1827 – and I suppose that among very many also Franz Liszt was there sipping coffee and wine and smoking his cigars and talking to his friends. I had an apfelstrudel and a glass of wine, and then I took a taxi down to Jane Haining Rampart to go aboard once again the ship of the Legenda Cruises – before my last dinner in Budapest on my last day there, I decided to again make the cruise that I had done on my first night in Budapest, but this time armed with a fully charged iPhone. Now I could take photos and films. When I now look at these I can only say that the result is great! Like in a beautiful old film I watched Budapest say good bye to me, and if I can I will come back some time to re-see things that I saw this time as well as experience new things – the Buda Castle, the Puppet Theatre Babszinház, some thermal bath, the lake Balaton and small Hungarian villages.
My very last memory from the Hungarian capital was a meal in the Zsázéves restaurant in the Piarista street close to the Danube. I had a fine dinner and the four gentlemen who played Hungarian and gipsy music were excellent virtuosos. I asked the if they would play Brahms´s 5th Hungarian Dance and Monti´s Czardas, and they tore these tunes off like a whirlwind – veritable festive Fireworks which glowed and sparkled! Quite a fitting finale to my pleasant visit to Budapest I must say. Viva Hungaria!
Anders Gabriel Sundström, October 3rd 2022
”Under 20 år var Kronobergshäktet på Kungsholmen Birgitta Winbergs arbetsplats. Hon intresserade sig för människorna bakom brotten och fann snabbt att många kom från samma samhällsklass som hon själv. Hon har under sina år som präst mött såväl rånare, pedofiler, mördare som ekonomiska brottslingar. Språket i boken är oförblommerat och lättfattligt. Texten är fängslande och stark med beskrivande kapitelrubriker som Makt och förakt samt Ondska och människovärde.
Helhetsbetyg: 4.”
– Maria Fridstjerna, BTJ-häftet nr 15, 2022
Läs mer om Birgitta Winberg & Kari Molin
”Skräck och rädsla råder när bolagets ordningsvakter slår till. Hårt. Men vissa i byn gör hemligt motstånd, relationer knyts och ungdomarna tar också ställning. Det gror något i byn. Noor möter en ny kärlek mitt i allt, kommandosoldaten Agnes får en kär vän, och även om det blir en våldsam uppgörelse skymtar en ljusare framtid. Det är en tankeväckande och drivet framskriven framtidsvision av hur ett samhälle snabbt upplöses – men också att förtryck kan stoppas. Begåvat och lysande – läs!”
– Annette Larsson, BTJ-häftet nr 21, 2022
Läs mer om Kersti Vikström
”Men väl framme vid arrangemanget Tycho Brahe-museet by night och Vens höstmarknad är det faktiskt fullt med folk. En stor del av öns nära 400 bofasta verkar ha tagit sig till museet på öns mitt. Det tindrar av ljus kring hela museet som huserar i den omgjorda Allhelgonakyrkan och runt de omkringliggande krogarna. En foodtruck serverar mat från ön och det bjuds på fårull, vilket är varm äppeldryck med fluffig vit grädde. Höstmarknaden har fått undfly regnet och söker skydd inne i kyrkan.
’Det var tur att vi fick komma in’, ler Jan Johannesson vars debutbok annars hade klarat regnet illa. Efter ett liv som civilingenjör använde han både sina erfarenheter från näringslivets strategispel, sin ö Ven och sitt teknik- och historieintresse för att skapa spänningsromanen ’Tychonium – upptäckten’.”
Läs hela artikeln i Sydsvenskan (prenumeration krävs)
Läs mer om Jan Johannesson
”Skrivandet har alltid funnits med henne. Nu debuterar Filippa Törnwall med boken Vax som har en huvudkaraktär hon själv beskriver som högst obehaglig.
Född och uppvuxen i Ängelholm känner sig Filippa Törnwall som ängelholmare i hjärtat. Sedan en tid tillbaka bor hon i Lomma men besöker gärna sin mamma som bor kvar i Ängelholm.”
Läs hela intervjun i Helsingborgs Dagblad (prenumeration krävs)
Läs mer om Filippa Törnwall
Dinter utan filter är tillbaka! I somras fick jag höra om en kommande bok av historikern Maja Hagerman. Temat var minne och glömska och jag gick såklart igång. Minne och glömska är favoritämnen. Men om jag är mer intresserat av minnet på ett personligt plan så tar Maja Hagerman ett helt annat grepp, även om hon också börjar sin bok Minnesbrunnen i det djupt personliga. Det blev hursomhelst ett samtal som rör sig rakt in i vår samtid fast med rötterna långt tillbaks i tiden. Stort tack till Maja Hagerman för att hon ville vara med. Tack också till skådespelaren Anna Lyons för fina inläsningar, samt såklart även bokförlaget Ekström & Garay. Utan er inget Diner utan filter!
Jörgen Carlsson (f 1944) är uppvuxen i Västerås men bor sedan många år i Uppsala. Jörgen är professor emeritus vid enheten för immunologi, genetik och patologi vid Uppsala universitet med strålningsbiologi, tumörbiologi och experimentell nuklearmedicin som specialiteter. Han är medförfattare till flera fackböcker och många vetenskapliga och några populärvetenskapliga artiklar. Jörgen debuterar på Ekström & Garay med spänningsromanen Drama Aqua. Titeln är en lekfull omformulering av ”aqua drama”, 1800-talsteaterformen som var populär i England, Frankrike och USA, där arenor översvämmades för att återskapa ett historiskt skeende, exempelvis kända sjöslag.
Berätta lite om dig och din bakgrund.
Uppväxt i Västerås. Kom till Uppsala universitet för naturvetenskapliga studier 1968. Gjorde så småningom doktorsavhandling om odlade mikrometastaser (kallade tumörsfäroider). Fick professur i fysikalisk biologi och bildade forskargrupp på medicinska fakulteten gällande odlade cancercellers strålkänslighet och experiment med målsökande strålbehandling (experimentell nuklearmedicin).
Hur kändes det att ha sin tryckta bok i handen?
Lättnad att den blev exakt som jag vill ha en spänningsroman. Lättläst med innehåll som bör vara intressant för alla, från skolungdom till äldre personer. Inget svårt språk bortsett från namn på några molekyler … Dessutom snygg inbindning med ett spännande omslag designat av sonen Andreas.
Vad har boken betytt för dig?
Stolthet att fått skriva spänningsroman som börjar med enkelt familjeliv med intresse för naturvetenskap och vars liv blir mer och mer dramatiskt när naturen förändras och som slutar med …. ja, läs boken så får ni veta!
Lärde du dig något under skrivandet?
Självklart, skrev boken först ganska stelt (som jag tidigare skrivit vetenskapliga fakta). Fick nu rensa bort rubriker, underrubriker och gestalta personer. Redaktörerna gav mig en ”skrivarskola”. Stor betydelse om jag får för mig att skriva fler historier.
Hur väcktes idén till boken?
När jag läste biologi insåg jag att det som numera kallas geneditering kan vara bra för växtförädling, djuravel (även rädda utrotningshotade djur) samt framtida metoder för behandling av ärftliga sjukdomar och cancer. Insåg samtidigt att geneditering kan missbrukas, alltså att ny teknik oftast kan missbrukas.
Vad hoppas du att läsaren ska känna när de läser boken?
Ökad inspiration för naturvetenskap (ovanligt då det gäller spänningsromaner). Har egen fördom att spänningsromaner och deckares flesta kapitel ska innehålla mord, illdåd och ofta missbruk. Hoppas det finns läsare som gillar ett initialt lugn men att dramatiken ökar mot slutet!
Vad är de bästa med att skriva?
Just nu är det att få plocka bitar av vetenskap och fritt få sätta samman med fiktion.
Det ger lugn och ro och en nyfunnen stimulans. Kan heller inte bortse från att hustrun säger ”skriv mer, då vet jag i alla fall var du är!”
Varifrån får du din inspiration att skriva?
Vet inte varifrån inspirationen kommer. Kanske att få drömma sig bort från världens elände … låter trist men att ta del av medias nyheter gör att man ibland längtar in i en annan värld.
Finns det några författare du beundrar.
Ja många. Speciellt gillar jag lättlästa böcker som de av Michael Connelly. Läser dem på original ”amerikansk engelska”. De blir konstigt nog mer spännande än på svenska (underligt!). Huvudpersonerna Harry Bosch, Mick Haller och Renée Ballard visar att mycket löser sig om man beaktar de minsta detaljerna i ett brott. Gillar även biografier som de av Walter Isaacson (t.ex. om Steve Jobs och The innovators). Tycker bäst om författare som skriver enkelt och rakt på sak så man slipper grubbla om vad de egentligen menar (gillar inte invecklade känsloliv….).
Läs mer om Drama Aqua
Läs mer om Jörgen Carlsson
”Dikterna är lätta att förstå och inbjudande också för andra än de riktigt inbitna lyrikälskarna. Ibland blir dikterna mer fyndiga än roliga, ibland är det vice versa. Men sammantaget utgör samlingen en hyllning åt livet, så som det tett sig, så som det drömts och så som det kunnat bli. Somt diktar inte barder om, menar Frostegård, men själv gör han just det. Malmös gigantiska finansiella underskott, Staffan ”Straffan” Tappers beryktade straffmiss mot Polen, segregation och överklass: PK är han i sina dikter definitivt inte, men han är heller ingen okänslig politisk kommentator. Originellt är det, hur fast i diktartraditionen poeten än är.
Helhetsbetyg: 4.”
– Michael Economou, BTJ-häftet nr 20, 2022
Läs mer om Johan Frostegård
Kulturföreningen Erya hade i samarbete med Författarförbundet en poesiuppläsning för Ukraina där de sålde Poeter mot krig för att stötta Röda korset i deras arbete med humanitära insatser i Ukraina.
Sam Carlquist, en av poeterna som medverkat i antologin läste upp sin dikt ”Ansvar”. Det blev en lyckad tillställning med trevliga möten.
Erya är en kulturförening med säte i Stockholm sedan 2014.
Erya strävar efter att främja och utveckla intresset för litteratur, läsning och skrivande. De skapar kulturmöten mellan representanter för olika konstnärliga former och språk, bidrar till det lokala kulturlivet och stärker internationella samarbeten genom översättning, publikationer, litteratursamtal, diktläsning, teaterföreställningar, workshops och dramatiseringar av texter i offentliga evenemang.
Nedan ser ni lite bilder från tillställningen.
31 mars 2022 släppte Ekström & Garay antologin Poeter mot krig i samarbete med kulturmagasinet Opulens, ABF Malmö, ABF Göteborg och tryckeriet Exakta Print AB för att visa sitt stöd för de utsatta i Ukraina.
I Ukraina bombas byar och städer, civila dödas och flyr för sina liv och här hemma känns plötsligt den kanske alltför självklara gränsen till otryggare tider tunnare. Krig är fruktansvärt, var än i världen de utkämpas och vilka makter som än ligger bakom. Poeter mot krig är resultatet av ett blixtprojekt där de deltagande poeterna bara haft några få dagar på sig att skicka in sina texter. Många dikter är nyskrivna och tidigare opublicerade. En del dikter har fötts ur den senaste tidens händelseutveckling och några har skrivits med avsikt att publiceras i denna antologi. En unik sammansättning av poeter, här förenade i ett samtida poetiskt avtryck: ett långtklingande rop för fred.
Medverkande poeter är: Bengt Adlers, Evindar Akdogan, Ibrahim Al-Khaffaji, Arazo Arif, Bengt Berg, Andreas Björsten, Helena Boberg, Johan Rantala Bonnier, Elis Monteverde Burrau, Sam Carlquist, Johan Christiansson, Michael Economou, Helena Fehrman, Rosanna Fellman, Eric Fylkeson, Ángela García, Lina Hagelbäck, Gunnar Harding, Pamela Jaskoviak, iodine Jupiter, Karin Lentz, Li Li, Börje Lindström, Helena Looft, Anna Maris, Nino Mick, Petra Mölstad, Karin Nilsson, Johan Nordbeck, Emma Eriksson Olsson, Cecilia Persson, Tina Persson, Joakim Pirinen, Freke Räihä, Håkan Sandell, Nicko Smith, Göran Sonnevi, Marie Tonkin, Niklas Törnlund, Eva Ullerud, Mikael Wiehe, Susann Wilhelmsson, Ilman Yusupov, Bruno K. Öijer.
Poeter mot krig finns bland annat hos Adlibris, Bokus, Pocketshop och ett flertal Akademibokhandlar. Allt överskott går till Röda Korsets humanitära insatser i Ukraina.
Stort tack till alla våra poeter och samarbetspartners ABF Malmö, ABF Göteborg, Exakta Print AB, Opulens magasin samt Röda korset!
”ingen vill dö ensam tills att någon vill det” är Cuevas senaste verk, en diktsamling som tar sin utgångspunkt i frånvaron av en far. Sårbart och ohämmat skildrar Valentina Cuevas här komplexiteten i att älska någon man inte vill älska, i att sakna någon man inte vill sakna.
Berätta lite om dig!
Jag är uppväxt i Stockholm/Botkyrka. Jobbar på bibliotek om dagarna och chillar med livet resten om dagarna.
Hur fick du idén till diktboken?
Tanken har nog alltid gnagt i mig men jag var inte redo förrän nu.
Vad har diktboken betytt för dig?
Jag visste inte riktigt vad boken betydde för mig förrän efteråt. Och boken blev en slags acceptans över hur saker varit med min pappa. Inte en förlåtelse men acceptans.
Varifrån hämtar du din inspiration?
Jag avskyr klyschiga svar men ärligt så är det livets vändningar som ger mig inspiration. Både dom bra och dom dåliga och dom mittemellan.
Vad hoppas du att läsarna ska känna när de läser den?
En del av mig vill nog såklart beröra. Men framför allt att någon i samma situation som också kämpat med liknande eller samma känslor, inte ska känna sig ensam.
Vad är det bästa med att skriva dikter?
Det bästa är att man får göra som man vill! Jag fick alltid skäll på gymnasiet över hur jag placerade punkt och kommatecken därför så skriver jag utan ibland och ibland med. Kanske som en tyst protest med skolan som institution och betygsättning. Så när jag får frågan är det mitt mest ärligaste svar. Man får göra som man vill.
Finns det några poeter du inspireras av och beundrar?
Ja! Flera! Men Hanna Rajs, Judith Kiros och såklart Karin Boye.
Valentina Cuevas är född 1987 och uppvuxen i förorten Alby söder om Stockholm, bland väggar av betong och röda nypon som ingen plockar. Lärde sig tidigt namnen på alla stationer utmed tunnelbanans röda linje och förvandlade dem till egna sagor, samtidigt som hon lärde känna utanförskapets många ansikten. Ur barnets perspektiv skrev hon exempelvis att ”i Mälarhöjden känns det tråkigt – här bor mycket svenskar som ska till jobbet”.
”Det är svårt att beskriva inspirationen till mitt skrivande utan att låta som en klyscha tagen ur en gammal damtidning,” säger hon, ”kärnan i mina texter och mitt skrivande ligger i att försöka beskriva en känsla. Känslan som inte alltid går att ta på, känslan man bara tänker men aldrig säger högt, känslan i ett möte mellan människor eller det vackra i förkrossande sorg. Och, sist men inte minst, känslan av utanförskap i ett enkelt samtal med en vän eller ett rum fyllt av eliten, klädda i Gudrun Sjödén.”
Ur ett vuxet perspektiv beskriver hon Mälarhöjden som sista anhalten innan förorten tar vid, ”Här slutar orten. Här bor de rika som aldrig handlar saker på rea, här börjar medelklassen strömma in i vagnarna. Här börjar jag undra ’Vad fan glor de på?’”
Hennes första diktsamling ”Det smakar orten och kärlek” är en samling poesi utan filter men med mycket shade.
Läs mer om hennes diktsamlingar:
Karin Holtsung Samsonowitz
Karin Holtsung Samsonowitz (f. 1972) är bosatt i Onsala på västkusten, där hon också växte upp. Hon är leg tandläkare och kyrkomusiker. För ett antal år sedan började hon skriva, vilket resulterade i flera bokmanuskript.
Karins debutroman Kasta första stenen gavs ut 2021 på Ekström & Garay förlag. Vinterbadaren är hennes andra roman som nyligen gavs ut.
Berätta lite om dig!
Jag bor tillsammans med Staffan och våra två hundar längst ut på Onsalahalvön, på Vässingsö, där jag njuter av att vara i naturen som omger oss. Här finns skog, betesmarker, klipplandskap och stränder. Det tar bara ett par minuter för mig att promenera ut till havet för att doppa mig. Och badar gör jag året runt!
I många år har jag arbetat som kyrkomusiker, spelat och lett körer, men sedan ett par år tillbaka har jag återgått till tandläkaryrket igen. Nuförtiden arbetar jag emellertid inte på klinik, utan behandlar äldre och handikappade på plats i deras hem och på äldreboenden. Utrustningen tar vi med i bilen!
Jag har alltid läst mycket, men aldrig tidigare skrivit. Inte förrän år 2017. Då hade jag en ”paus i livet” och satte mig ned och började skriva. Det resulterade i ett antal bokmanus.
Hur väcktes idén till boken ”Vinterbadaren”?
För många år sedan läste jag en bok om en kvinna som gick ut till sitt växthus varje dag under ett års tid. Den inramades av ett lugn och man följde årstidernas växling samtidigt som det hände mycket i hennes liv.
När jag satte mig för att skriva Vinterbadaren sökte jag efter den lugna inramningen, efter rytmen och det repetitiva. Manuset jag skrev före Vinterbadaren – det som blev boken Kasta första stenen – var väldigt fartfyllt och dramatiskt redan från början, och därför ville jag skriva på ett annat sätt. Vinterbadaren utspelar sig i en annan tid än Kasta första stenen och är därför skriven med ett annat språk. Men under ytan, både symboliskt och bokstavligt, är Vinterbadaren fylld av lika mycket dramatik.
Vad har Vinterbadaren betytt för dig?
Även om det är en påhittad historia med karaktärer är det läkande att skriva. Jag lever i berättelsen med mina karaktärer medan jag skriver, och det är fantastiskt då de blir levandegjorda i en fysisk bok istället för att ligga kvar ”livlösa och stela” i en dator.
Vad hoppas du att läsarna skall känna när de läser boken?
Värme, trots den kalla inramningen!
Vad är det bästa med att skriva?
Att skriva kan ibland vara både en ren fysisk och psykisk plåga. Man kan fastna, inte veta hur man skall komma vidare och klättra på väggarna. Grubbla och bli förtvivlad. Men rätt som det är så lossnar det! Då börjar fingrarna arbeta på tangentbordet, och det blir nästan som om berättelsen skriver sig själv.
Varifrån från du din inspiration till att skriva?
Från livet. Från människorna och från livsöden. Och från naturen.
Från livets bredd och djup.
Finns det några författare som du beundrar?
Joyce Carol Oates och Selma Lagerlöf
Jag läser en del men återvänder alltid till dessa två författare och vill läsa alla deras böcker. Det uppstår inte sällan en ”wow-känsla” när upplösningen av boken närmar sig. Jag vill vara i deras världar och miljöer – även om de ibland är riktigt otäcka.
Jag beundrar hur skickligt de båda författarna använder språket – älskar det gammaldags, målande hos Selma Lagerlöf, och häpnar ibland över hennes skicklighet att lösa intrigen.
Jag finner en varm kärlek till den lilla människan i deras böcker, och beundrar hur de båda med psykologisk skärpa beskriver människans livsvillkor i en given situation. Och en riktigt god berättelse blir tidlös, den är alltid aktuell, även om åren går och yttre förhållanden skiftar.
Anna-Kajsa känner inte igen sig själv. Av en slump fortsätter hon bada då sommaren går över i höst – hon blir en vinterbadare! Med havsbaden följer nya möten och omvälvande naturupplevelser. Hon låter sig omslutas av vatten och lär sig bemästra sitt sinne, men även att framkalla mod.
Tidigt under hösten vet hon ännu inte att en katastrof ligger framför henne. En genomgripande livshändelse som skall komma att förändra hela hennes tillvaro, och även bilden av det som varit.
Vinterbadaren är en bok om den styrka en kvinna bär fram ur sitt inre då livet drabbar henne skoningslöst. En varm livsberättelse, som inramas av kalla bad.
För att ni ska lära känna oss lite bättre har vi skapat en intervjuserie med våra fantastiska medarbetare.
Möt Malin Landin som arbetar som korrekturläsare på Ekström & Garay.
Malin är utbildad språkkonsult i svenska och har en kandidat i engelsk litteraturvetenskap från Göteborgs universitet.
Vad gillar du mest med ditt jobb på Ekström och Garay?
Jag älskar att se alla olika sätt att skriva och att få läsa berättelser i deras slutskede. Dessutom kan man lära sig något nytt om både världen och vårt fina svenska språk.
Vad gör du helst när du är ledig?
Läser böcker, spelar olika sorters spel, ritar lite om jag har tid och sjunger falskt. Men helst av allt går jag långa promenader ute i skogen och plockar kantareller eller smultron.
Vilken är din hemliga superkraft?
En gedigen magkänsla som hittills har stoppat mig från att göra flera dåliga val i livet.
Tre böcker du skulle ta med dig till en öde ö?
Vilken som av Jane Austens böcker, för hennes ironi och mogna kärlek. A Wizard of Earthsea av Ursula K. Le Guin, för att hon är en mästerlig skribent. En samling av Edgar Allan Poes noveller, för att jag länge har velat läsa resten av dem.
Jag fattar ingenting. Är det trolleri som pågår, eller är det jag som inte fattar poängen? Ungefär så var min tanke när jag skummade igenom några av texterna första gången.
Sedan läste jag i lugn och ro.
Då ramlade en del på plats. Jag ser klurigheterna, leken med ord som stundvis kan vara både utmanande och irriterande. Kräver min uppmärksamhet. Trollar med mitt sinne. Tankar om ord, filosofiskt där vetenskap och känslor möts. ”
Läs hela recensionen hos Anna Bokmal
Läs mer om Postsanning
Adlibris
Bokus
”Den här äventyrsromanen är helt fantastisk bra, att det är en debut har jag svårt att tro. Det är första delen i en kommande serie. Den är full med kärlek, hämnd och intriger. Otroligt välskriven och beroendeframkallande och trots sin tjocklek på 636 sidor så är den mycket läsvärd, lättläst och spännande. Boken utspelar sig i en episk fantasyvärld under vikingatiden och jag bara älskar det.”
Läs hela recensionen på Cias bokhylla
”Hon är lätt att påverka och har svårt för att formulera sig. Hennes man når inte fram till henne, hon når inte fram till sig själv. Men en förändring sker sakta, steg för steg. Veronica bryter upp från både familj och äktenskap. Himmel och jord är skilda åt är en långsam, detaljerad och melankolisk skildring av en inre och yttre frigörelse. Författaren skildrar Veronicas tvivel, tankar, osäkerhet, rädsla och håglöshet med stor insikt.”
Publiceras i BTJ-häftet nr 19, 2022.
Lektör: Ylva Floreman,
Läs mer om Himmel och jord är skilda åt
Höstnumret av Riksorganisationen för Social och Mental Hälsas medlemstidning Revansch har tema kultur. Att skapa kan vara att visa lite av insidan på utsidan. Vi möter bland annat en biblioterapeut som arbetar med skrivande för patienter inom psykiatrin, och RSMH-medlemmen Ann-Helén Andersson som debuterar med en diktbok.
Den nydebuterande poeten Ann-Helén Andersson har vid 42 års ålder många erfarenheter och reflektioner som ljuder med klar stämma i hennes texter. Debutboken kom ut 2022 på Ekström & Garay. Den har ett vackert omslag där en enorm våg med buteljgrönt och blågrått vatten och yvigt skum rör sig mot läsaren, bokstäverna ser ut av vara omskakade av rörelsen. Boktiteln är »Som nyanserna på min favorittavla«, vad är det för tavla?
– Det är en dubbel anspelning, jag har med den dikten i två versioner. Den första dikten är en kärlekshälsning till en gammal ungdomskärlek och i slutet av diktsamlingen är det som en kärlekshälsning till Kristina Lugn, vilket kan låta jättekonstigt. Men hennes dikter är min väg in i lyriken. Hennes författarskap har funnits med mig ända sedan gymnasiet, berättar Ann-Helén Andersson.
– Jag tänkte när jag var 16 år att poesi är lite besvärligt och man ska kunna en massa saker, men Kristina Lugns dikter kunde jag förstå, ta till mig och identifiera mig med. Apropå psykisk ohälsa så har hon ett starkt patos för alla ensamma, olyckliga och deprimerade människor.”
Läs intervjun i Revansch nr 3:2022
Läs mer om Som nyanserna på min favorittavla
”Vi ska ha en elitseriebild av Enköping. Orden var Kenneth Holmstedts när han presenterades som tillfällig kommundirektör i Enköping på sensommaren 2014.
Referenser från idrottens värld kändes naturliga för den tidigare hockeymålvakten på högsta nationella nivå. Det hann bli januari 2016 innan den tillfällige lämnade över till Peter Lund, men det är en annan historia.
Den här handlar om hans vandring längs den berömda pilgrimsleden, 80 mil från Saint Jean Pied de Port, en liten fransk stad vid spanska gränsen, till Santiago de Compostela nära atlantkusten. Men bara delvis.
Han vandrade 2017 och en gång till 2019.
– Jag valde ju att inte bara gå utan att tänka, säger han när vid talas vid nu åtta år efter intervjun om elitseriebilden av Enköping.”
Läs hela intervjun i Enköpings-Posten (prenumeration krävs)
Läs mer om Kenneth Holmstedt
Vandringen startar i Saint-Jean-Pied-de-Port i Frankrike. Till slutmålet i Spanien är det åttio mil …
Miljontals människor har genom århundradena valt att vandra Caminon till aposteln Jakobs grav i katedralen i Santiago de Compostela. Man gör det av olika skäl och på olika sätt – men ingen gör det utan att förändras.
Kenneth Holmstedt vandrar ensam i reflektion över ett långt liv som ledare. Med avstamp i en tidig karriär som ishockeymålvakt på elitnivå och med över fyrtio års erfarenhet som chef inom det kommunala lyfter han blicken och funderar framåt: Vad har jag lärt mig genom åren? Vem är jag och hur vill jag leva?
Vandringen blir en utmaning för både kropp och själ. Kenneth är aktiv inom Ansgarsförsamlingen i Västerås, men väljer att som pilgrim omfamna det katolska. Knäna och fötterna värker, men att ge upp kommer inte på fråga. Målet är i fokus! Samtidigt är det resan som är mödan värd … Går det att kombinera?
Adlibris
Bokus
”Nyligen kom Mats Ingemarssons debutroman Marieholm – en sörmländsk sommarsaga. Han vann första pris för sitt bidrag i kommunantologin för ett par år sedan och nu kommer hans första bok som utspelar sig i Mariefred.
— Man kan läsa boken på olika sätt — det finns en massa lager i den av kultur- och litteraturhistoria, men man kan också bara läsa den som en lite besynnerlig berättelse som kretsar kring Hjorthagen och Gripsholms slott.
Mats är uppvuxen utanför Katrineholm och har bott 8 år i Mariefred. Han har alltid jobbat med skrivande och läsande och erkänner att tonårsdrömmen var att skriva ’den stora romanen’. För några år sedan såg han en annons om en skrivarkurs på biblioteket med författaren Eva Stilling.
– Jag hade nästan lite dåligt samvete — här jobbar jag med skrivande och har själv aldrig gått en skrivarkurs, skrattar han generat.
Han skrev om huset han bor i vid Lida utanför Mariefred. Berättelsen kom med i kommunantologin Jag färdas mellan nu och då. När Mats blev inbjuden till boksläppet av boken insåg han att vunnit första pris för sin text.
– Det kickade igång något och jag ville fortsätta att skriva — det dök upp en massa stämningsbilder, historier och berättelser, ofta förankrade i platser.
Mats blev förälskad i Mariefred redan som tonåring då han tillbringade några somrar här med en ungdomsorkester.
– Jag har alltid tagit promenader här och varit mycket på slottet — jag känner mig hemma här.
Mats undervisar i svenska, skrivande och kulturhistoria på en gymnasieskola i Stockholm. Han skriver ofta på tåget till och från jobbet. En gång var han så inne i skrivandet att han glömde att kliva av och hamnade i Eskilstuna, erkänner han med ett skratt.
– Jag skrev mest hela tiden under ett halvår. Den här berättelsen ville skrivas, den ville ut — det bara flödade ur mig, helt oreserverat.”
Läs hela intervjun i Mariefreds tidning (prenumeration krävs)
Läs mer om Mats Ingemarsson
I Uppsala möts en höstkväll två studenter: berättarjaget och den sällsamma Andrea. Det blir inledningen till ett uppvaknande och annorlunda vänskapsband som får sin blomstringstid då Andrea bjuder hem till herrgården Marieholm en sommar.
Utlämnade till varandra berusar de sig på böcker och ungdomliga upptåg med den idylliska staden Mariefred inpå knuten. Liv och litteratur flyter ihop och förgyller sommardagarna, som snabbt avlöser varandra.
Men i bakgrunden finns också mörkare undertoner. Vad är det för historier Marieholm bär på? Och vem är Andrea, egentligen?
Adlibris
Bokus
Daniel Andersson är född och uppvuxen i Luleå. Han bor numera med sin familj i Uppsala. Daniel är gymnasielärare i svenska, svenska som andraspråk och filosofi.
”Åk för fan int längre norrut!” är hans författardebut.
Läs hela intervjun i tidningen UMLN
Välkommen till en by i det nordligaste norr. Välkommen till parkbänken där paret bråkar för hundrade gången, till hembränningsstugorna, till äldreboendet som hyser obesvarad kärlek, till skolan där ”en int riktigt riktig” vaktmästare springer runt med byxorna nere.
I novellsamlingen Åk för fan int längre norrut! får vi möta olika gestalter i samhället – alkoholister, funktionsvarierade, dementa, enstöringar, flyktingar, igelkottar och flugor – men också vad som betecknas som alldeles vanliga människor. Byn präglas av stark social kontroll där omtanke och övervakning finns sida vid sida.
Rapsodiska händelser, märkliga som vardagliga, från byns historia vävs samman och blottar det djupt unika med att leva i en by. Det dialektala språket förhöjer upplevelsen av en by långt upp i norr, en by som döljer naturliga och magiska ögonblick. Kan verkligen allt ha hänt på riktigt?
Nä. Jag är väl ingen stor ordjonglör. Men inte så liten heller. Midjan växer enligt Gargantuas princip. Och därinne, i buken, kanske i något annat, ryms det många ord. Jo, det är jag säker på.
En del ord och bokstavskonstellationer, oftast beroende på sin begynnelse, gillar jag bättre än andra (här är jag simpel). Kanske inte så att jag skulle stå på barrikaderna för dem, men nästan. Det är ju trots allt en hjärtats preferens i poetiska termer. Och i Ingenmansland i en så luddig karta är det alltför lätt att springa vilse. Jajamensan.
O är en bra bokstav. Den kan man gå igenom och inom dess ramar kan man fånga någon eller något om man så vill. Rätt och fel kvittas mot den runda cirkelformen. Ordmässigt kan man skriva bra saker som orm, kolera och lol med o. Det är ord och inga visor, kanske ingen större lyrikkonst på spåren, men bra nära. En annan bra bokstav är C. Den är liksom öppen, men samtidigt stängd. Och formen gör att den kan slängas iväg för att sedan återkomma – som den litterärt förrymda bumerang den är. Den tillåter mig att tycka om ord som cirkus, tack och dusch. (Mitt eget efternamn inte att förglömma).
Men tillsammans fungerar de inte. Den här vägen får du – som jag – lov att välja självmant. Och var beredd! O och C stångas nämligen, de ser rött, far ihop och framkallar en massa onödigt bekymmer. För mig. För oss alla – i viss mån. För en sak är det med bokstäverna, nästintill alla (förutom Y och möjligtvis K): de är irrationella, de kan när som helst byta höger mot vänster och bilda ord de inte kan stå för. Öster börjar i väster och söder slutar i norr. De lovar oss guld och kanske till och med gröna skogar, men vänder ändå ryggen till när de anar ett nerköp. Det kan bli en livslång obekvämhet – som en favoritplats i en nersutten soffa. Man kan få mycket ont fastän man ler. Jag ska berätta om en mindre lyckad tilldragelse (mycket dålig omskrivning för personligt smärtsamt fiasko) så att ni förstår mig bättre:
Jag renskrev en text. Vilken är lika ointressant att veta som varför blomman vissnar och den gamla osten stinker. Men som vanligt kryllade det av bokstäver: höga och låga, en del mer nonchalanta och blasé än andra. En del så aktiva att stavning och meningsbyggnad kunde – och borde – ifrågasättas. Av mig. Men de flesta rader tillåter inte en så pass simpel handling under skrivprocessen. Det är hjärtat som bankar – knappast hjärnan. Och den grunden, det enkla bonk-ljudet, är det vi lyssnar till.
Åtminstone: jag satt med ett O i blickfånget och trixade med mina hjärnceller (och hjärtceller) huruvida det skulle ha sin plats där eller kanske till och med där. Och så med ens kom ett C flygande. Så där ljudlöst och överraskande som man ser i ett överfall på film. Ssssscccchhhhbomf. Men nu var det inget plötsligt anfall, ingen regisserad filmscen heller. Det var snarare en omöjlig bokstavsförflyttning det var tal om. En händelse helt emot alla mina instinkter. Och önskningar. Och insikter. Jag som såg den i realtid (och reagerade direkt på hur illa anpassad den var) gjorde mitt bästa för att inte låta den oväntade handlingen ske: genast la jag pennan i vägen för det framrusande c:et. Men förgäves. Galant, som i det fria programmet på skridskor, hoppade det mjukt över mitt stopp och anslöt sig till O:et. Och vad skulle jag göra? Jag såg ju att det var på helt fel plats – och i helt fel sammanhang. Men jag fick också se en skön rörelse. Ett vackert hopp. Men. Men. Men. Det är en jävla bokstavssolidaritet, sa jag högt till mig själv (och lite till de andra bokstäverna för att visa vem som egentligen bestämde). Jag erfor allt som en slags hemskhet med lite underlig ljuvlighet som topping.
Men: efter några förtappade stunder i radernas minerade marker gick jag ändå hårt fram. Jag försökte bända isär de bägge opassliga skitbokstäverna, svor och skrek åt dem att passa sig. Men förgäves. Det var nästan som om de sugits ihop till en ny skapelse. Svetten lackade. Till slut när jag tappade all kontroll slog jag på dem, rakt på som i välriktade slag, men icke: de satt ihop. De jävlarna. Jag fick lov att ge mig.
Och när jag läste igenom texten kom de som hack i tiden. De var fel. Fel i orden, fel i kapitlet. Fel i berättelsen. Och som om det inte var nog ändrade de falskspelarna sakta men säkert inriktningen på texten.
Till en början märkte jag det knappt: texten liksom gled iväg åt olika håll, den nya skapelsebokstaven skavde rejält, men ändå bara nästan omärkbart som i en god lögn. Jag kliade min huvudskål mer än en gång – i jakt på en lösning. Och när jag läste texten måste jag säga att mina ögon himlade. Huvudpersoner försvann halvmystiskt bakom plötsliga dörrar och oväntade fällor. Förlopp vände tvärt. De oväntade detaljerna avslöjades alltför uppenbart. Och allt fortplantade sig, tog över sakta. Det gled ihop till en osannolik enhet. Och efter ett tag läste jag texten och började ifrågasätta mina egna slutteser. Mina insikter vacklade. Skeenden och mönster förbyttes. Hjulet behövde knappast uppfinnas en än gång, men det var väl tvunget att snurra åt rätt håll. Och slutligen, när allt var som det var, ändrade förlaget på min titel.
Nä. Jag är väl ingen stor ordjonglör, men inne i min växande buk märker jag vad som inte ska vara där det är. O och C ska hållas åtskilda!
David Teschner c/o D. Teschner
Läs mer om David Teschner
Dan Engström
Den svenske juristen Niklas lever ett ensamt och händelselöst liv i Uppsala. Men under en regnig joggingtur får han en mystisk otydbar gammal bok i sin hand. I ett försök att tyda bokens innehåll söker han upp sin före detta flickvän Sanna. Hon är den enda person han känner som möjligen kan hjälpa honom att lösa bokens gåta. När inte heller hon förmår tyda dess innehåll, beger de sig till Sannas kollega i Genève – professor Schrödinger. Professorn förstår snart att boken kan vara det mytomspunna verket Originale est fabula – den ursprungliga skapelseberättelsen. Boken om människans ursprung. Kommer boken, om den kan tydas, kunna ge oss svaren om människans ursprung?
Låt det bli ljus tar oss på en resa från tidens begynnelse till modern tid. Resan genom tiden sker med den stän-digt närvarande frågan varför just Niklas anförtroddes boken och varför den kom i dagen just nu. Kommer boken också att besvara frågan om det finns en Skapare?
Adlibris
Bokus
Dan Engström (f 1960) är verksam som advokat. Han har tidigare skrivit juridiska fackböcker och publikationer samt skriver regelbundet i framförallt juridiska publikationer. Låt det bli ljus är hans debutroman.
På Ekström & Garay: Låt det bli ljus (2022)
Isabelle Rådestad
Det var som om det gick en osynlig tråd genom tiden, genom universum. I ena änden fanns jag och i den andra fanns hon, det hon gjorde påverkade mig och det jag gjorde påverkade henne. Vi drog i varsin ände av den där tråden, som för att komma närmare varandra, men hur mycket vi än drog skulle avståndet mellan oss aldrig minska.
Maxine är sexton år och tillvaron är ett enda kaos. På en annan plats sitter Miguel och känner likadant. En dag får de kontakt via ett nätforum. Men det visar sig snart att någonting inte stämmer. Vem är Miguel? När sanningen uppdagas är den mycket märkligare än de någonsin kunnat föreställa sig. Tillsammans dras de in i en komplicerad händelsekedja med katastrofala följder. Hur långt är de beredda att gå för att ställa allt till rätta?
Kyssparadoxen är en berättelse om kärlek, sorg och utsatthet – och den magi i tillvaron som får oss att överleva.
Adlibris
Bokus
Som nummer nio i en syskonskara på tio växte Isabelle Rådestad upp i Stockholmsförorterna Högdalen och Farsta. Hon är utbildad jurist vid Stockholms universitet och College of Europe i Belgien och har även studerat barn- och ungdomslitteratur och kreativt skrivande. Under större delen av sitt vuxna liv har hon bott utomlands, men idag delar hon sin tid mellan Bryssel, där hon jobbar inom EU, och Stockholm.
Idén till Kyssparadoxen fick Isabelle efter att hennes syster fått en allvarlig stroke mitt i livet. Att följa systerns kamp på nära håll fick henne att börja fundera på hur man i en familj hanterar det kaos som uppstår när katastrofen inträffar och sorgen över att livet aldrig blir som förut.
På Ekström & Garay: Kyssparadoxen (2022)
Kersti Vikström
I ett Sverige inte så långt från vårt eget har socialarbetaren Noor lämnat en förljugen vardag för en nystart i frikommunen Ivarsliden. Men det utlovade behandlingsprogrammet för problemungdomarna som hon har med sig verkar vara en bluff, och Ivarslidens invånare visar sig hållas fångna av en ockupationsmakt.
I den lilla motståndsrörelsen som bildas utmanas Noor av minnen från sitt förflutna, men också av erbjudandet om ny kärlek. Kan rörelsen slå tillbaka mot en överlägsen fiende som inte skyr några medel för att behålla makten? Och varför agerar inte regeringen? Eller gör den det?
Projekt Ivarsliden är en fristående fortsättning på Urna (2021). Det är en thriller i högt tempo om maktspelet kring naturresurser och ekonomi, där den lilla människan hamnar i kläm. Men det är också en berättelse om skuld, skam och försoning. Och om att våga tro på kärlek och vänskap mitt i en osäker tillvaro.
Släpps 28 oktober hos bland annat Adlibris och Bokus
Kersti Vikström är född 1960. Hon bor i Mora och arbetar som diakon och föreståndare i ett arbetsintegrerande socialt företag i Älvdalen. Hon har också många års erfarenhet som handläggare på Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan.
Vill du veta mer om Kerstis författarskap? Besök hennes hemsida: www.kerstivikstrom.se
På Ekström & Garay: Urna (2021), Projekt Ivarsliden (2022)
Sonja Larsson
Vart ska Helga ta vägen nu? Hem kan hon inte åka, då skulle skvallret ta fart igen. I stället blir det Backvallen. Här ska hon sköta moster efter ett slaganfall och ta hand om hushållet. Är det fler än moster och morbror som vet var hon tillbringat det senaste halvåret och varför?
På dagarna lyckas Helga hålla oron ifrån sig, men på nätterna kommer mardrömmarna.
När Helga möter en man som med sin vänlighet och humor väcker hennes intresse blir ångesten inför ett avslöjande alltmer påtaglig. Hon förmår inte berätta, även om hon inser att hon inte kan leva med en lögn. När hemligheten slutligen är på väg att uppdagas rämnar hennes tillvaro.
Släpps den 25 oktober hos bland annat Adlibris och Bokus
Sonja Larsson föddes 1939 i en skogsby i södra Hälsingland och har sedan dess varit sin hembygd trogen. Hon är intresserad av släkter och svunna tider, särskilt kvinnors situation och förutsättningar förr och nu.
På Skrivarlinjen vid Bollnäs Folkhögskola föddes idén till Helga vare ditt namn. Den är Sonjas debutroman och bygger på verkliga händelser.
På Ekström & Garay: Helga vare ditt namn (2022)
Har du läst Ekström & Garays blogg Libri Resurrecti? Ivo Holmqvist ger bortglömda böcker nytt liv.
Ekström & Garay förlag vill, tillsammans med kulturmagasinet Opulens, uppmärksamma bortglömda författare och böcker ur vårt gemensamma kulturarv.
Th. Th. Heine: Sällsamt händer
En politisk skämtteckning av norrmannen Ragnvald Blix (1882-1958) blev genast klassisk, i Göteborgs- Handels- och Sjöfarts Tidning den 29 januari 1944. Redaktören Torgny Segerstedt var en stridbar antinazist, liksom kollegan J. A. Selander i Eskilstuna-Kuriren. På teckningen där Blix använde sin pseudonym Stig Höök går den norske ministerpresidenten Vidkun Quisling med raska steg in till ett möte med Adolf Hitler. När han hejdas av en vakt säger han självmedvetet ”Jag är Qusling”, och vakten svarar: ”Och namnet?”. Så långt fram under de onda fem åren hade namnet Quisling hunnit bli liktydigt med landsförrädare. Ragnvald Blix hade ett förflutet i en legendarisk sydtysk skämtidning, Simplicissimus som gavs ut i München.
Läs hela texten här
Hans-Åke Lilja
Vad är det som rör sig där ute i mörkret? Vad är det som viskar och rispar mot ditt fönster? Är det en knotig gren i den kalla kvällsvinden, eller är det något annat?
Frågan du borde ställa dig är: vågar du dig in bland de tolv skräcknoveller som göms i Varsel i mörkret?
I denna antologi samlas Stephen Kings ”Den blå kompressorn” med skräcknoveller av författare som Clive Barker och Edgar Allen Poe. John Ajvide Lindqvist medverkar med ”The Keeper’s Companion”, specialskriven för denna bok.
Christina Blomquist
– När batteriet är fullt finns energi till hundra procent, säger han och pekar med pennan på den gröna färgen som fyller upp batteriteckningen. Sedan suddar han bort det mesta av färgen så att bara ett tunt grönt fält finns kvar.
– Här är du, fortsätter han.
Nu försvinner även det sista gröna fältet under tavelsudden. Han vänder sig halvt om och ser rakt på mig medan han knackar med knogen på det urladdade batteriet på whiteboardtavlan.
– Och här. Här är man död.
Det är väl bara att … är en självbiografisk roman om en kvinna som får diagnosen utmattningssyndrom men som varken vill eller kan acceptera situationen. Läkaren måste ha fel, hon kan visst kliva upp ur sängen. Han förstår inte hur krångligt allt skulle bli om hon blev sjukskriven. Men sjukskriven blir hon. Christina, som alltid satt andra i första rummet, får hantera den kanske svåraste utmaningen i hela sitt liv: att värna om sig själv.
Recensioner av ”Det är väl bara att”:
”Så skönt att höra en persons historia som känns som min egen. Då är jag inte ensam om att uppleva det så här. Tack för dina ord. De hjälper mig.”
”Mycket bra!”
”TACK Christina för din viktiga bok!”
Adlibris
Bokus
Storytel
Du hittar fler ljudböcker på vår hemsida
Dinter utan filter produceras av förlaget Ekström & Garay. Landets tyngsta författare möter filmregissören och radioproducenten Richard Dinter. En personlig podcast om litteratur och liv.
Vissa avsnitt vill man lyssna på igen och igen. Intervjun med Steve Sem-Sandberg är ett sådant avsnitt. Han är en av Sveriges främsta författare. Hyllad och prisbelönt för romaner som Theres, De fattiga i Lodz, Ravensbrück, De utvalda, Stormen och inte minst den senaste romanen, W. Vad är det med hans språk som lyckas leda mig som läsare in i de mest mörka vrår och lysa upp dem inifrån?
Stort varmt tack till Steve Sem-Sandberg för att han ville vara med. Tack även till skådespelaren Anna Lyons för inläsningar, samt inte minst bokförlaget Ekström & Garay. Utan er inget Dinter utan filter.
Lyssna här
”Den första boken som kom hem till mig har en koppling till många fina sommarvistelser på Öland. En bok som jag nog inte hade tittat i så mycket om det inte var för en speciell del av den. Den heter Gåtfulla Gårdby, och handlar egentligen om Gårdby kyrka, där arkeologer fick möjlighet att gräva ut hela kyrkan när fuktproblem gjorde att hela kyrkgolvet måste brytas upp. Många beskrivningar av olika byggnadsdelar och hur det kan ha sett ut. Men sen kommer de till de som begravts under kyrkgolvet och då blir det intressant, för kyrkan är riktigt gammal.
Det som arkeologerna hittar är bland annat ett riktigt gammalt skelett, men helt inlindat med rep från huvud till tå och med skador som tyder på en bråd död. Vem kan det ha varit? Och det kommer den ena graven efter den andra, en del med en, andra med flera begravda. Och det är nu det blir intressant, för med hjälp av DNA och gamla källor söker man klura ut vilka det kan vara som är begravda. Känd släktforskare hjälper till och flera laboratorier ställer upp och det kommer en del svar. Ibland är de släkt, ibland är de absolut inte släkt. Ska bli spännande att läsa de sista sidorna, de är fortfarande olästa.”
Läs mer på Rötterbloggen
Läs mer om Caroline Ahlström Arcini & Rikard Hedvall
”Boken Gåtfulla Gårdby (Ekström & Garay) är ett porträtt av en kyrka och människorna som på olika sätt har varit knutna till den under sjuhundra år. Forskarna har sett skiftande begravningsseder och kunnat utröna människornas hälsotillstånd. Kombinationen av skriftliga källor som kyrkböcker och ritningar, dna-analyser, kvartärgeologi, osteologi och arkeobotanik ger en bild av historien som kan vara svår att nå på andra sätt.”
Läs mer i Populär Historia 11/2022
Läs mer om Caroline Ahlström Arcini & Rikard Hedvall
”Bokens huvuddel består av personliga och intresseväckande texter med information om arternas biologi samt hur de har ätits nu och genom tiderna, både i Sverige och i andra länder. Brödtexterna varvas med spännande recept. Vad sägs om sälskojs eller bräserad marulk med sjöpung? Eller varför inte en vattenloppasoppa med manetsmörgås? I boken presenteras organismerna i omvänd systematisk ordning, det vill säga den börjar med de mer komplexa ryggradsdjuren och avslutas med encelliga organismer. Layouten är trevlig, med många härliga färgfotografier på de olika arterna.
[…]
– Helena Sjöblom, BTJ-häftet nr 20, 2022
Läs mer om Kennet Lundin
”På andra sidor återupplivas fler bortglömda skämtare på vers, en av dem Karl Benzon, signaturen Bob. Han finns nämnd i Frank Hellers självbiografiska ’På detta tidens smala näs’ som ’en excentrisk skald, Bob Benzon, som visst numera är glömd, fast hans förryckta rimmerier nog ha utövat inflytande på håll där man inte skulle misstänka det.’ Frank Heller-specialisten Dag Hedman som anser att Benzon är underskattad påstår att han ’tillhör stilistiskt den lundensiska studenttraditionen med dess stilblandningar, paradoxmakerier, halsbrytande vändningar, oväntade sammanställningar, lärda anspelningar, respektlösa parodierande och överlägsna berättarattityd.’ Det är ett bra signalement också på Fakiren.”
Läs hela recensionen i Opulens (prenumeration krävs)
Läs mer om Sven Bjerstedt
”Höstnumret av Riksorganisationen för Social och Mental Hälsas medlemstidning Revansch har tema kultur. Att skapa kan vara att visa lite av insidan på utsidan. Vi möter bland annat en biblioterapeut som arbetar med skrivande för patienter inom psykiatrin, och RSMH-medlemmen Ann-Helén Andersson som debuterar med en diktbok.
Den nydebuterande poeten Ann-Helén Andersson har vid 42 års ålder många erfarenheter och reflektioner som ljuder med klar stämma i hennes texter. Debutboken kom ut 2022 på Ekström & Garay. Den har ett vackert omslag där en enorm våg med buteljgrönt och blågrått vatten och yvigt skum rör sig mot läsaren, bokstäverna ser
ut av vara omskakade av rörelsen. Boktiteln är »Som nyanserna på min favorittavla«, vad är det för tavla?
– Det är en dubbel anspelning, jag har med den dikten i två versioner. Den första dikten är en kärlekshälsning till en gammal ungdomskärlek och i slutet av diktsamlingen är det som en kärlekshälsning till Kristina Lugn, vilket kan låta jättekonstigt. Men hennes dikter är min väg in i lyriken. Hennes författarskap har funnits med mig ända sedan gymnasiet, berättar Ann-Helén Andersson.
– Jag tänkte när jag var 16 år att poesi är lite besvärligt och man ska kunna en massa saker, men Kristina Lugns dikter kunde jag förstå, ta till mig och identifiera mig med. Apropå psykisk ohälsa så har hon ett starkt patos för alla ensamma, olyckliga och deprimerade människor.”
Läs intervjun i Revansch nr 3:2022
Läs mer om Ann-Helén Andersson
”Demenssjukdomarna har på allvar nått den svenska skönlitteraturen under de senaste åren, oftast i form av romaner skrivna av barn till de sjuka. I detta fall har Ulla Wentzel skrivit en diktsamling, på gränsen till prosalyrik, om sin faster som plötsligt blir aggressiv och avvisande mot sina släktingar. I boken möter vi parallellt författarens ord och tankar, tillsammans med fasterns reaktioner. När tiden går, går också sjukdomen in i nya, mer lågmälda faser.”
Läs mer i Äldre i Centrum
Läs mer om Ulla Wentzel
”I sin debutroman Över huden, stilla berättar hon koncentrerat, finstämt och lyriskt om Gretel och Simon, med ett långt och ojämnt äktenskap bakom sig, om Simons passionerade kärlek till den 30 år yngre Fanny och om historiens vemodiga upplösning.
En välskriven och fängslande roman och en mycket lovande debut.”
– Lena Sewall
Läs hela recensionen i Wermlandiana nummer 2/22
Läs mer om Ann Johansson
”Varför skriver du poesi?
– Jag har alltid uppskattat att läsa poesi. Jag fick »Min nya skattkammare« när jag var sju och en poesibok när jag konfirmerades – man kan säga att jag är uppvuxen med språk och poesi. Just rim och vers har jag alltid gillat, detta med att man med vackra konstruktioner får ihop ord och betydelse. Jag lärde mig tidigt många texter utantill också. Men jag har inte haft några författar- eller poetambitioner, jag var 42 när jag först skrev något själv på ett mer seriöst sätt.
Hur kom det sig att du började skriva då?
– Jag var ute och gick en höstpromenad, det var en sådan där fantastisk krispig höstdag med blå himmel och röda löv och jag fick en mening i huvudet: »Så vackert det är med hösten ändå.« Så jag gick omkring och skrev på min telefon i en och en halv timme. Då skrev jag den första dikten, och sedan fick jag vågor av inspiration under något års tid – en promenad ibland, en dikt ibland. Nästan hela boken har jag skrivit på telefonen – det är ju ett ganska oromantiskt sätt att skriva dikter egentligen!”
Läs hela intervjun i Läkartidningen
Läs mer om Johanna Sand
”Titeln är talande och många av dikterna är mörka och dystra. Men det finns aven skildringar om nyskapande, strimmor av ljus och en växande kraft. Intrycket blir ändå ljust och hoppfullt och Kerstins dikter kan säkert vara ett bra stöd för personer som är i samma situation. ’Envisheten segrar’ är en kort men kraftfullt sammanfattande mening som avslutar en av dikterna. ”
Läs hela recensionen i Mariestadstidningen, 24 juli 2022
Läs mer om Kerstin Malmberg
”Boken handlar om hur relationen till fastern förändras av åldrandet och begynnande demensutveckling. Fastern har blivit ilsk, bortstötande och provokativt avvisande. De tidigare så berikande och hjärtliga mötena med diskussioner och trivsel är som bortblåsta. I korta, distinkta och konkreta textrader drivs berättelsen framåt där varje sida är indelad av ett lodrätt streck i mitten; ibland sker kommunikationen över den gränsen. […] En realistisk, erfarenhetsbaserad och verklighetstrogen gestaltning om den demente och relationen till denne, som på ett vardagligt och nära sätt förmedlar det som varit och det som fortfarande faktiskt är.”
Mats Linderoth, BTJ-häftet nr 15, 2022
Läs mer om Ulla Wentzel
”Det visar sig att de har hamnat i en tidsförskjutning och att de bildat en länk mellan två tidsepoker. Det är oklart hur åtta år kan anses vara en tidsepok, men tillsammans skapar de en tidsparadox där vad de gör i framtiden kan ställa till det för dåtiden på ett sätt de aldrig hade kunnat ana. Kapitlen pendlar mellan Miguels och Maxines perspektiv, språket är lättsamt och består av en del klichéer men sammantaget är Kyssparadoxen av Isabelle Rådestad en spännande berättelse med levande scener och spännande intrig.”
Josefin Roos, BTJ-häftet nr 19, 2022
Läs mer om Isabelle Rådestad
”Hon är lätt att påverka och har svårt för att formulera sig. Hennes man når inte fram till henne, hon når inte fram till sig själv. Men en förändring sker sakta, steg för steg. Veronica bryter upp från både familj och äktenskap. Himmel och jord är skilda åt är en långsam, detaljerad och melankolisk skildring av en inre och yttre frigörelse. Författaren skildrar Veronicas tvivel, tankar, osäkerhet, rädsla och håglöshet med stor insikt. ”
Ylva Floreman, BTJ-häftet nr 19, 2022
Läs mer om Cecilia Persson
”Boken skildrar världsomseglingen med fregatten Eugenie 1851 1853. Starten skedde från Karlskrona den 30 september och varade i 22 månader. Boken är omfattande och skildrar resan ombord ner till båtsmännen. Mycket intressant bok och lika spännande som om den var skriven av Jules Verne. Dessutom har den stor anknytning till Blekinge då båtsmän från två båtsmanskompanier finns med i besättningslistan.”
Läs hela recensionen i Släkt Eken nr 151/2022
Boken finns även i Släkt-Ekens butik
Läs mer om Ulf Helgesson
”Hon är både tandläkare, kyrkomusiker och författare. Men just nu tänker jag att vi håller oss bara till det sistnämnda, nämligen författarskapet. Hon bor på Vässingsö i Onsala, och hon heter Karin Holtsung Samsonowitz. Och är nu aktuell med sin andra roman där vinterbadaren har en central roll. Välkommen hit, Karin.”
Lyssna på avsnittet på P4 Halland
Läs mer om Karin Holtsung Samsonowitz
Vax är en berättelse om femtiotalets USA. Om klass, rasism och våld. Om ungas maktlöshet i en kontrollerad vuxenvärld. Men också om kärlekens kraft, och att det aldrig är för sent att be om förlåtelse.
– Berätta lite om dig och din bakgrund
Uppvuxen i Ängelholm men Lommabo sen många år. Mina föräldrar reste mycket under min uppväxt och alla äventyrliga resor och människor vi mötte gav mig nya perspektiv och annorlunda upplevelser. Mitt yrkesliv har jag ägnat åt olika former av text, kommunikation och skrivande. Jag har arbetat som journalist, redaktör, PR-chef och jobbar idag med kommunikation.
– Hur kändes det att ha sin tryckta bok i handen?
Helt fantastiskt. Jag har verkligen kämpat med den här boken och den har varit med mig länge. Så jag är så otroligt glad och kanske fortfarande lite omskakad över att det blev en bok. Pricken över i:et är omslaget som Malin Björnhager har gjort.
– Vad har boken betytt för dig?
Det känns som en egotripp att inte bara skriva utan också att få bli läst. Jag har träffat många kompetenta människor, att jag förstår att det är möjligt att skriva en bok och att det kan bli fler. Jag har lärt mig massor.
– Hur väcktes idén till boken?
Idén bara fanns där en dag när jag satte mig tillrätta i mitt uterum, det kändes
nästan som om någon hade placerat den i mitt knä. Svårt att förklara faktiskt…
Jag klottrade ned handlingen på en servett. Skrev ett par sidor om den hemska
Albin Hudson (huvudkaraktären) som författaren Jorun Modén som även leder
skrivkurser, fick läsa. Hon uppmuntrade mig att skriva en bok om honom. Och så
blev det.
– Vad hoppas du att läsarna ska känna när de läser boken?
Åh det har jag inte tänkt på. Förhoppningsvis blir de underhållna på något vis.
– Vad är det bästa med att skriva?
Det är roligt att det kommer fram så mycket när man skriver om människor, miljöer och händelser. Det är magi tycker jag med all den där fantasin. Det är avkopplande också, hjärnan far iväg och tiden stannar upp på något vis.
– Varifrån får du din inspiration till att skriva?
Inspirationen finns alltid när jag skriver. Däremot så har jag mycket som hindrar mig från att skriva, som en god frukost till exempel, brist på rutin och tendens till prokrastinering.
Läs mer om Filippa Törnwall
Berätta lite om dig
Jag är uppväxt i Stockholm/Botkyrka. Jobbar på bibliotek om dagarna och chillar med livet resten om dagarna.
Hur fick du idén till diktboken?
Tanken har nog alltid gnagt i mig men jag var inte redo förrän nu.
Vad har diktboken betytt för dig?
Jag visste inte riktigt vad boken betydde för mig förrän efteråt. Och boken blev en slags acceptans över hur saker varit med min pappa. Inte en förlåtelse men acceptans.
Varifrån hämtar du din inspiration?
Jag avskyr klyschiga svar men ärligt så är det livets vändningar som ger mig inspiration. Både dom bra och dom dåliga och dom mittemellan.
Vad hoppas du att läsarna ska känna när de läser den?
En del av mig vill nog såklart beröra. Men framför allt att någon i samma situation som också kämpat med liknande/samma känslor, inte ska känna sig ensam.
Vad är det bästa med att skriva dikter?
Det bästa är att man får göra som man vill! Jag fick alltid skäll på gymnasiet över hur jag placerade punkt och kommatecken därför så skriver jag utan ibland och ibland med. Kanske som en tyst protest med skolan som institution och betygsättning. Så när jag får frågan är det mitt mest ärligaste svar. Man får göra som man vill.
Finns det några poeter du inspireras av och beundrar?
Ja! Flera! Men Hanna Rajs, Judith Kiros och såklart Karin Boye.
Läs mer om Valentina Cuevas
”’Jag fattar ingenting. Är det trolleri som pågår, eller är det jag som inte fattar poängen?’ Ungefär så var min tanke när jag skummade igenom några av texterna första gången.
Sedan läste jag i lugn och ro.
Då ramlade en del på plats. Jag ser klurigheterna, leken med ord som stundvis kan vara både utmanande och irriterande. Kräver min uppmärksamhet. Trollar med mitt sinne. Tankar om ord, filosofiskt där vetenskap och känslor möts. ”
Läs hela recensionen hos Anna Bokmal
Läs mer om Matthis Kempe-Bergman
Nä. Jag är väl ingen stor ordjonglör. Men inte så liten heller. Midjan växer enligt Gargantuas princip.. Och därinne, i buken, kanske i något annat, ryms det många ord. Jo, det är jag säker på.
En del ord och bokstavskonstellationer, oftast beroende på sin begynnelse, gillar jag bättre än andra (här är jag simpel). Kanske inte så att jag skulle stå på barrikaderna för dem, men nästan. Det är ju trots allt en hjärtats preferens i poetiska termer. Och i Ingenmansland i en så luddig karta är det alltför lätt att springa vilse. Jajamensan.
O är en bra bokstav. Den kan man gå igenom och inom dess ramar kan man fånga någon eller något om man så vill. Rätt och fel kvittas mot den runda cirkelformen. Ordmässigt kan man skriva bra saker som orm, kolera och lol med o. Det är ord och inga visor, kanske ingen större lyrikkonst på spåren, men bra nära. En annan bra bokstav är C. Den är liksom öppen, men samtidigt stängd. Och formen gör att den kan slängas iväg för att sedan återkomma – som den litterärt förrymda bumerang den är. Den tillåter mig att tycka om ord som cirkus, tack och dusch. (M itt eget efternamn inte att förglömma).
Men tillsammans fungerar de inte. Den här vägen får du – som jag – lov att välja självmant. Och var beredd! O och C stångas nämligen, de ser rött, far ihop och framkallar en massa onödigt bekymmer. För mig. För oss alla – i viss mån. För en sak är det med bokstäverna, nästintill alla (förutom Y och möjligtvis K): de är irrationella, de kan när som helst byta höger mot vänster och bilda ord de inte kan stå för. Öster börjar i väster och söder slutar i norr. De lovar oss guld och kanske till och med gröna skogar, men vänder ändå ryggen till när de anar ett nerköp. Det kan bli en livslång obekvämhet – som en favoritplats i en nersutten soffa. Man kan få mycket ont fastän man ler. Jag ska berätta om en mindre lyckad tilldragelse (mycket dålig omskrivning för personligt smärtsamt fiasko) så att ni förstår mig bättre:
Jag renskrev en text. Vilken är lika ointressant att veta som varför blomman vissnar och den gamla osten stinker. Men som vanligt kryllade det av bokstäver: höga och låga, en del mer nonchalanta och blasé än andra. En del så aktiva att stavning och meningsbyggnad kunde – och borde – ifrågasatts. Av mig. Men de flesta rader tillåter inte en så pass simpel handling under skrivprocessen. Det är hjärtat som bankar – knappast hjärnan. Och den grunden, det enkla bonk-ljudet, är det vi lyssnar till.
Åtminstone: jag satt med ett O i blickfånget och trixade med mina hjärnceller (och hjärtceller) huruvida det skulle ha sin plats där eller kanske till och med där. Och så med ens kom ett C flygande. Så där ljudlöst och överraskande som man ser i ett överfall på film. Ssssscccchhhhbomf. Men nu var det inget plötsligt anfall, ingen regisserad filmscen heller. Det var snarare en omöjlig bokstavsförflyttning det var tal om. En händelse helt emot alla mina instinkter. Och önskningar. Och insikter. Jag som såg den i realtid (och reagerade direkt på hur illa anpassat den var) gjorde mitt bästa för att inte låta den oväntade handlingen ske: genast la jag pennan i vägen för det framrusande c:et. Men förgäves. Galant, som i det fria programmet på skridskor, hoppade det mjukt över mitt stopp och anslöt sig till O:et. Och vad skulle jag göra? Jag såg ju att det var på helt fel plats – och i helt fel sammanhang. Men jag fick också se en skön rörelse. Ett vackert hopp. Men. Men. Men. Det är en jävla bokstavssolidaritet, sa jag högt till mig själv (och lite till de andra bokstäverna för att visa vem som egentligen bestämde). Jag erfor allt som en slags hemskhet med lite underlig ljuvlighet som topping.
Men: efter några förtappade stunder i radernas minerade marker gick jag ändå hårt fram. Jag försökte bända isär de bägge opassliga skitbokstäverna, svor och skrek åt dem att passa sig. Men förgäves. Det var nästan som om de sugits ihop till en ny skapelse. Svetten lackade. Till slut när jag tappade all kontroll slog jag på dem, rakt på som i välriktade slag, men icke: de satt ihop. De jävlarna. Jag fick lov att ge mig.
Och när jag läste igenom texten kom de som hack i tiden. De var fel. Fel i orden, fel i kapitlet. Fel i berättelsen. Och som om det inte var nog ändrade de falskspelarna sakta men säkert inriktningen på texten.
Till en början märkte jag det knappt: texten liksom gled iväg åt olika håll, den nya skapelsebokstaven skavde rejält, men ändå bara nästan omärkbart som i en god lögn. Jag kliade min huvudskål mer än en gång – i jakt på en lösning. Och när jag läste texten måste jag säga att mina ögon himlade. Huvudpersoner försvann halvmystiskt bakom plötsliga dörrar och oväntade fällor. Förlopp vände tvärt. De oväntade detaljerna avslöjades alltför uppenbart. Och allt fortplantade sig, tog över sakta. Det gled ihop till en osannolik enhet. Och efter ett tag läste jag texten och började ifrågasätta mina egna slutteser. Mina insikter vacklade. Skeenden och mönster förbyttes. Hjulet behövde knappast uppfinnas en än gång, men det var väl tvunget att snurra åt rätt håll. Och slutligen, när allt var som det var, ändrade förlaget på min titel.
Nä. Jag är väl ingen stor ordjonglör, men inne i min växande buk märker jag vad som inte ska vara där det är. O och C ska hållas åtskilda!
David Teschner C/o D. Teschner
Läs mer om David Teschner
”När neurologen Anja Smits rensade i en gammal dator hittade hon ett bortglömt utkast till ett manus. Det gav henne lust att på allvar börja skriva på romanen Den tysta korridoren som nu kommit ut. En roman som inspirerats av människor hon mött, och upplevelser hon haft under sin långa karriär som forskare och läkare.
– Alla möten jag haft under dessa år och den tuffa arbetsmiljö som vi jobbar inom – på något sätt måste man göra något av det. Jag har efteråt förstått att skrivandet har varit ett sätt att reflektera och bearbeta.”
Läs hela intervjun i tidningen Curie
Läs mer om Anja Smits
”Vinterbad ligger Karin Holtsung Samsonowitz varmt om hjärtat och hon badar året om. Ursprungligen var det en väninna som fick henne att hänga på.
– Vi blev helt tokiga. Vi badade med pannlampa i mörker, i nordanvind och is, vi vadade ut. Det var ett väldigt badande. Och vi upptäckte hur pigg och glad man blir av det där badandet, det handlar mycket om att bestämma sig. Varje gång jag går ner på vintern, det är nästan så jag krossat is med foten och skurit upp mig på iskanten, så tänker jag ”varför gör jag det här?” Och varje gång jag kommer upp tänker jag ’nu vet jag varför jag gör det här’. Man blir oerhört pigg. Och hade jag inte vinterbadat själv då hade jag inte skrivit den boken.”
Läs hela intervjun i Norra Halland
Läs mer om Karin Holtsung Samsonowitz
Anna Ellinor Chae Im Sundström (1987) är född och uppvuxen i Göteborg och numera bosatt i Stockholm. Hon är poet och producent och Ω Systrar är hennes litterära debut.
Ω systrar är en diktroman om en grekisk tragedi som utspelar sig i en svensk familj: en systers svek, en mamma mittemellan och en familjs tystnad. Genom tragedins sex element försöker den göra logik av subjektets roll i förhållande till de andras.
Hur kändes det att ha sin tryckta diktbok i handen?
Som en enda stor utandning.
Hur väcktes idén till diktboken?
Det är en berättelse jag varit med om och som sovit tills jag hittade bästa formatet för uttryck.
Vad har diktboken betytt för dig?
Trauma, katarsis och upprättelse.
Vad hoppas du att läsarna ska känna när de läser diktboken?
Ett hugg i hjärtat.
Vad är det bästa med att skriva dikter?
Att skapa maximal mening på minimal mängd ord.
Varifrån får du din inspiration till att skriva?
Dagen, natten, etern…
Finns det några poeter du beundrar?
Homeros, Rilke, Edith Södergran.
o syster
du är jag och jag hon
en rollernas fusion
vårt eget alfa och omega
du a
jag o
hon ännu i Hypnos
har fallit i floden Lethe
vi faller våra tårar
och med ett Nyx och Thanatos samarbete
gör hon sin metamorfos
Charlotte Erlanson-Albertsson, seniorprofessor i medicinsk och fysiologisk kemi vid Lunds universitet, har skrivit ett flertal böcker – inte minst om matens betydelse för hälsan.
”Det inledande kapitlet handlar om styrmekanismer, energi och smak. Boken avslutas med en del om matberoende och lämpliga drycker. Texterna är lättlästa, logiska och kräver inga särskilda förkunskaper. Det är spännande resonemang och man läser gärna vidare. Varje avsnitt avslutas med trevliga sammanfattningar som inkluderar vettiga kostråd. I inledningen av boken hittas även innehållsförteckning och förord. Sist presenteras de vetenskapliga referenserna. Sammantaget är detta intressant, givande och användbart – en bok för alla”.
Publiceras i BTJ-häftet nr 17, 2022.
”Boken är en feelgood-roman där relationer i allra högsta grad ställs på sin spets. Malin älskar barn men hon och hennes man Peter har inte fått några. Malin engagerar sig i sitt jobb och att vara tennistränare för barn. Hon trodde att hon funnit sig tillrätta i livet men när hon träffar konfirmandledaren Anna börjar hon förstå att hon inte känner sig själv så väl som hon trott. Kvinna i blåst är en bok som verkligen vrider och vänder på hur det kan vara att följa det som känns rätt, trots omgivningens protester.”
Läs hela recensionen på Bokluckan
Sven Bjerstedt (född 1962 i Malmö men koncipierad i New Orleans) är docent i musikpedagogik vid Lunds universitet och universitetslektor i musik vid Teaterhögskolan i Malmö. Han är verksam som jazzpianist, kompositör och sångtextförfattare, samt som redaktör för Svensk tidskrift för musikforskning.
”Inledningsvis berörs vissa delar av diktarens liv, bland annat studentåren i Lund och tiden som journalist. Därefter bjuds en kortare översikt kring hans lyrik och prosa.
Författaren tar fasta på Wallengrens kvinnosyn, liksom på hans förhållande till religionen så som det kommer till uttryck i de litterära texterna.
Relativt stort utrymme ägnas också teater, revyer och spex. Till bokens förtjänster hör att diktarens verksamhet sätts in i en tydligt tecknad miljö, ofta med Lund i centrum. På så vis fångas en tidsatmosfär från förra sekelskiftet. Texten rymmer många upplysande noter.
Publiceras i BTJ-häftet nr 17, 2022.
Lektör: Gert-Ove Fridlund
Läs mer om Kring Fakiren
”Det är inte enda gången jag ryser och funderar på hur goda gärningar ser ut. Olof Lång är överlag stilsäker och får mig att lita på det som han skriver om, men hans berättelse om barndomen är inget mindre än mästerlig: vi följer honom steg för steg genom livet tills han lär sig att döda barndomen. Som om allt och alla har ett andranamn. Som om dugligt och odugligt hör ihop. Som om det alltid är något och någon som sitter mittemot en. Som om man alltid hör ihop med den man hör ihop med.
Med tanke på barndomsbilderna är det därför kanske inte så konstigt att flera av Långs mest innerliga och sköra noveller pekar åt ett annat land, mot andra floder. ’Sådant är livet.’”
Läs hela recensionen i Helsingborgs Dagblad (prenumeration krävs)
”Krig och diktatorer har varit kusligt aktuella ämnen på senare tid och historien bjuder tyvärr på många andra exempel. Resultatet blir människor på flykt med historier i bagaget som ingen borde ha. Ofta förblir berättelserna dolda men ibland lyckas de ta sig upp till ytan. Frisören och företagaren Noor Majid hittade en sådan berättelse i sin släkt och hon kände att den behövde leva vidare.
– Jag hade ingen erfarenhet av att skriva böcker, men jag kände att den här historien förtjänade att bli en bok, säger Noor och tillägger att det inte är en bok som bygger enbart på en persons erfarenheter utan flera.”
Läs hela intervjun i Allas
Läs mer om Noor Majid
Vägen till frihet är en berättelse om den brutalitet som drabbade perser och shiamuslimer i 1980-talets Irak när den irakiska diktatorn Saddam Hussein visste att han var på väg att förlora kriget mot grannlandet Iran. Boken är en påminnelse om det mörkaste av mörker som människor är kapabla till när civilisationens fernissa krackelerar, men samtidigt ett vittnesbörd om en djupt rotad överlevnadsinstinkt och förmåga att kämpa vidare även när allt tycks vara förlorat.
”Det var när Kjell Kind Aleklett funderade på att skriva en självbiografi som det blev naturligt att dyka djupare ned i släktforskningen. Han hade sedan han var ung hört om sin farfars farfar, Johan Kind som var antagen som nummer 81 i Barne härads kompani, Westgötha Regemente. Han deltog i andra Napoleonkriget och utmärkte sig för sin tapperhet.
– Napoleon var dåtidens Putin, säger Kjell Kind Aleklett.
Johan Kind föddes 1790. Vid nio års ålder blev han faderlös, men av lyckosamma tillfälligheter blev han ändå inkallad i armén i tjugoårsåldern. Han stred i fyra fältslag i Europa och för den sista drabbningen, den svensk-norska incidenten vid Isebro i Norge år 1814, fick han en tapperhetsmedalj. Ledare för den svenska armén var kronprins Karl Johan, blivande kung och först ur ätten Bernadotte.”
Läs hela intervjun i Uppsala Nya Tidning (prenumeration krävs)
Läs mer om Kjell Kind Aleklett
”En välskriven skildring av ett av Sveriges mest bortglömda krig, med fokus på en enskild soldat. Boken formar sig till en kombination av mikrohistorisk djupdykning i ett autentiskt öde och övergripande freskmålning av ett centralt skede i Europas utveckling, med den lilla människan fångad mitt i den stora dramatiken. Till sin hjälp har Aleklett ett sällan eller aldrig tidigare utnyttjat källmaterial […] som gör det möjligt för honom att förmedla omedelbara och jordnära insikter i Napoleonkrigens vardag. Det är en bok som fyller ett svart hål i den svenska historieberättelsen, en bok som ger en delvis ny bild av den blivande Karl XIV Johans internationella betydelse, en bok som förtjänar en stor läsekrets.”- Dick Harrison
”Från juridiska och byråkratiska texter på Regeringskansliet till att vara aktuell med sin debutroman. Från Stockholm till Fjällbacka. Malin Nylén gillar kontrasterna och är stolt över sin första bok där kvinnoliv i olika livsfaser står i fokus.
– Jag har aldrig drömt om att bli författare, men att skriva har blivit som terapi, säger hon.
Bokens karaktär Klara befinner sig mitt i livet i Stockholm med småbarn, karriär, ett skakigt äktenskap och en svärmor som går henne på nerverna när hennes pappa, den stadiga konstanten i Klaras liv, dör. När hennes liv slås i spillror får hon ett brev från New York av en kvinna som hävdar att hon är hennes syster. Så beskrivs romanen Breven från min syster, som är en historia om kvinnoliv och kvinnoöden i olika livsfaser och på olika kontinenter.”
Läs hela intervjun i Strömstads Tidning (prenumeration krävs)
Läs mer om Malin Nylén
”Besatt är en skräck- och spökbok, berättar han.
– Det är en roman om ensamhet, kärlek och längtan efter närhet. Mörka krafter som dväljs i det fördolda och när som helst kan väckas till liv. Huvudpersonen, Adam Larsson, lever ett ensamt liv med ett tråkigt jobb. När hans pappa dör köper han sitt drömhus, som det finns en historia bakom. Han möter sitt livs kärlek, men lyckan blir kortvarig. Huset verkar vara hemsökt. Och varför dog egentligen hans pappa? Adams minnen försvinner, och snart står deras liv på spel.
Daniel gillar skräck-genren. Han visar upp en tatuering på vänsterarmen: en scen ur en Stephen King-bok.
Efter Besatt är målet att ge ut en diktsamling och en novellsamling. Och han har redan skrivit åttio sidor på nästa bok.”
Läs hela intervjun i Alingsåskuriren
Läs mer om Daniel Ringström
Har du läst Ekström & Garays blogg Libri Resurrecti? Ivo Holmqvist ger bortglömda böcker nytt liv.
Ekström & Garay förlag vill, tillsammans med kulturmagasinet Opulens, uppmärksamma bortglömda författare och böcker ur vårt gemensamma kulturarv.
Libri resurrecti – återupplivade böcker – uppmärksammar litteratur som en gång lästes, ofta med iver, men som nu fallit i glömska, inte sällan med viss orätt. Gå tillbaka i tiden och läs välformulerade texter med vacker och beskrivande djupsinnighet om klassiska författare så som Tora Nordström, Waldemar Hammenhög och Vilhelm Moberg!
”Der var så dejligt ude på landet; det var sommer, kornet stod gult, havren grøn, høet var rejst i stakke nede i de grønne enge, og der gik storken på sine lange, røde ben og snakkede ægyptisk, for det sprog havde han lært af sin moder. Rundt om ager og eng var der store skove, og midt i skovene dybe søer; jo, der var rigtignok dejligt derude på landet! Midt i solskinnet lå der en gammel herregård med dybe kanaler rundt om…”
Så kan man börja ett stycke, med en suverän panorering långt innan filmen uppfunnits, från en synvinkel högt upp i luften till en insnävning på detaljerna – och så fästs blicken på skräppebladen och under dem ankmamman med sin fula älling som får stå ut med spott och spe innan hon växer till sig och blir en ståtlig svan. Men det kan göras lite mera prosaiskt, så här:
”Det var söndagstomt och julihett på den skånska landsvägen. Standardvetet stod i stram givakt på ena sidan, och på den andra slokade betorna med bladen, som om solen kommenderat lediga. Ett enda ljud störde tystnaden: ett jämnt och kraftigt pustande, som förde tanken till Skånes första lilla lokomotiv. Just så där ivrigt och ungdomligt och ändå så svagt inför uppgiften måste det ha låtit.”
Läs fortsättningen här
För att ni ska lära känna oss lite bättre har vi skapat en intervjuserie med våra fantastiska medarbetare.
Möt Tomas Ekström – en av grundarna av Ekström & Garay. Tomas är dessutom redaktör, författare och grafisk formgivare. Han startade upp litteraturtidskriften Serum i Malmö i slutet av 90-talet och har sedan dess arbetat med böcker och litteratur i olika former. Idag är han bland annat redaktör för Fritiof Nilsson Piraten Sällskapet – Sveriges största litterära sällskap.
Vad gillar du mest med ditt jobb på Ekström & Garay?
Jag ska svara helt uppriktigt och inte försöka skoja bort det; det här är en dröm som blivit verklighet. Mina samlade erfarenheter, från att ha kopierat upp musik-fanzines i slutet på 80-talet, till Skrivarlinjen på Skurups folkhögskola, och min egen författarkarriär, får jag användning för här. Bästa jobbet som finns, helt enkelt.
Vad gör du helst när du är ledig?
Odlar tomater, påtar i trädgården. Putsar på min veteran-Saab. Läser. Lyssnar på musik. Ser film.
Vilken är din hemliga superkraft?
Utan tvekan: envishet. Jag ger mig inte, problem kan alltid lösas, saker kan alltid förbättras.
Tre böcker du skulle ta med dig till en öde ö?
Helt omöjligt att välja bara tre. Men jag väljer tre som jag skulle packat ner just nu: Charles Bukowskis samlade dikter. Paul Austers New York-trilogin (tre böcker i en, häpp!). Margaret Atwood, ”Oryx och Crake”
Brittsommar. En tid på året när man sakta men säkert sjunker ner i höstens sköna fåtölj och kan djupdyka i en bra bok.
Johan Frostegårds nya diktsamling ”Malmö och andra dikter” utspelar sig under en middag på en restaurang mitt i vintern, utomhus under en värmelampa vid Lilla Torg i Malmö…
”Kring Fakiren” anlägger skilda perspektiv på diktaren och journalisten Axel Wallengren (1865–96) som är mest känd under signaturen Falstaff, fakir. Kort sagt, ett och annat kring Fakiren kan man läsa om i Sven Bjerstedts bok.
Johan Frostegård
Johan Frostegårds nya diktsamling utspelar sig under en middag på en restaurang mitt i vintern, utomhus under en värmelampa vid Lilla Torg i Malmö. Sonetter blandas med blankvers och andra versmått, och med hjälp av nedslag i såväl dåtid som nutid skildrar dikterna staden och hur den har förändrats.
Här blandas vemod och nostalgi med humor och en beskrivning av en prunkande nu försvunnen trädgård i Bellevue. När middagen är färdig slår sig Demiurgen ner, en luggsliten existens, och tar sig en öl med diktjaget och berättar om sina tillkortakommanden.
Johan Frostegård är professor i medicin vid Karolinska Institutet samt överläkare. Jämte vetenskapliga artiklar, tidningsartiklar och essäer har han gett ut flera böcker med evolution som tema, bland annat Nästan allt om människan och Evolutionen och jag (Volante förlag). Han har även gett ut fem romaner, bland annat Salomos vikarie, Älgarnas vinter (Albert Bonniers förlag) och Det var så här det började (Lava förlag).
På Ekström & Garay: 53 sonetter med en joker (2021), Malmö och andra dikter (2022)
Sven Bjerstedt
Den lundensiske 1800-talshumoristen, diktaren och journalisten Axel Wallengren (1865–96) är mest känd under signaturen Falstaff, fakir. Den här boken anlägger skilda perspektiv på personen Axel Wallengren själv, på hans texter och på en rad personer som direkt eller indirekt kan ha inspirerats av honom. Det handlar dels om sådana som ingick i den mycket kreativa miljö som 1890-talets Lund utgjorde, dels om några andligen besläktade skribenter – kort sagt, ett och annat kring Fakiren.
Sven Bjerstedt (född 1962 i Malmö men koncipierad i New Orleans) är docent i musikpedagogik vid Lunds universitet och universitetslektor i musik vid Teaterhögskolan i Malmö. Han är verksam som jazzpianist, kompositör och sångtextförfattare, samt som redaktör för Svensk tidskrift för musikforskning. Han har tidigare bland annat utgivit Skådespelarens musikalitet (2017) och varit medförfattare till Lund just då! Om en parodisk Lundaguide från 1890 (2014).
Är du nyfiken på vad man kan laga för mat med havets lite mer okända läckerheter? Då ska du läsa Kennet Lundins kommande bok Sjömat, en spännande blandning av recept med ingredienser du kanske inte ens kände till!
Författaren, juristen och tidigare VD:n Christel Wiman har skrivit en berättelse om kärlek, familjerelationer, skuld, skam och tro, samt en skildring av frikyrkorörelsens framväxt under 1900-talets Sverige i sin roman Jesus, Djävulen och generna.
Kennet Lundin
Som vi längtar efter att få djupdyka i denna bok om havets okända mat!
Kennet Lundin är marinbiolog på Göteborgs naturhistoriska museum och docent på institutionen för marina vetenskaper, Göteborgs universitet.
Arbetet med hans bok ”Sjömat” är på gång och under tiden kan ni läsa en artikel om Kennet Lundins och hans kommande bok här.
Är du nyfiken på vad man kan laga för mat med havets lite mer okända läckerheter? Göteborgs naturhistoriska museum presenterar Den nakensnäckige kocken – en programserie i sex delar, där museets marinbiolog Kennet och museipedagog Lotta visar hur du kan laga mat med lite ovanligare ingredienser från havet eller med vad som finns i din egen trädgård.
Se de läckra recepten här
Släpps 19 september hos bland annat Adlibris och Bokus.
Christel Wiman
Tidigt 1900-tal. Som tonåring blir Märta gravid och flyttar till Stockholm för att bli hembiträde. Märta kämpar för att klara både försörjningen och ta hand om sina barn. Hon försöker frigöra sig från barnets far, en suput och slagskämpe som på Södermalm kallas ”Söders skräck”. När livet är som svartast uppenbarar sig Filadelfiakyrkan. Märta besöker ett frälsningsmöte. I förbönen hjälper bedjande händer henne att ”komma igenom” och ”födas på nytt”. Runt Märta hörs sång, bön och tungomålstal. Här finner hon en fristad.
Märta är den första av tre generationer kvinnor vars liv präglas av pingströrelsen i 1900-talets Stockholm. För varje generation ställs nya frågor om tro, frigörelse och skuld. Gud förlåter syndare, men gör människor det?
Jesus, Djävulen och generna är en berättelse om kärlek, familjerelationer, skuld, skam och tro, samt en skildring av frikyrkorörelsens framväxt under 1900-talets Sverige.
Christel Wiman har vuxit upp i pingströrelsen med barnkolonin Drakudden, Filadelfiaförsamlingen i Stockholm och Kaggeholms folkhögskola som centrala platser under sin uppväxt. Hon är utbildad jurist och har arbetat som förhandlingschef och vice VD för hotell- och restaurangbranschens arbetsgivarorganisation. Under 2000-talet bytte hon bransch och blev chef för Stockholms Hamnar. Uppväxten i den religiösa miljön, där det finns andra dimensioner i livet än materialism, fick henne att fundera över livets yttersta mening. 2015 fick hon möjlighet att tillbringa tid på San Michele, villan på Capri uppförd av Axel Munthe, där hon började skriva på sitt manus om tre generationer kvinnor i pingströrelsen i Stockholm under 1900-talet.
Släpps 16 september hos bland annat Adlibris och Bokus.
Lyssnar du hellre än läser? Ladda ner eller streama, luta dig tillbaka och låt dig försvinna in i en annan värld!
Hans Christian Andersen
”Även om här finns både kungar och prinsessor och ofta en tydlig sensmoral i slutet så är dessa texter inte sagor i den strikta bemärkelsen, men de är alla representativa för Andersens humanism, stil och enastående berättarförmåga. Här återfinns inga talande djur och huvudkaraktärerna är nog sådana som vi idag kan känna starka sympatier med, både i deras glädje och bråddjupa sorg. I detta urval blir också Andersens kärlek till naturen uppenbar – dess kraft och andliga betydelse.”
Ur Jonas Rasmussens efterord.
Dinter utan filter produceras av förlaget Ekström & Garay. Landets tyngsta författare möter filmregissören och radioproducenten Richard Dinter. En personlig podcast om litteratur och liv.
Favorit i repris!
Litteratur kan vara mycket. Det kan vara dramatik, det kan, menar jag, även vara filmmanus. Jag har alltid varit nyfiken på hur det är att skriva för skådespelare. Och undrat över hur man förhåller sig till språket om man till exempel går från att skriva monolog för teaterscenen till att göra filmmanus av samma monolog. Vad händer i övergångarna? Hur gör man? Gäst i det 24:e avsnittet av den filterlösa podden är filmregissören, manusförfattaren och dramatikern Lisa Langseth, för en större publik känd för långfilmer som ”Till det som är vackert”, ”Hotell”, samt teveserien Kärlek och anarki. Som dramatiker har hon fått sina pjäser uppförda på olika scener, bland annat Dramaten. Varmt tack till Lisa Langseth för att hon ville vara med. Stort tack även skådespelaren Anna Lyons för inläsningar. Slutligen ett stort tack till bokförlaget Ekström & Garay. Utan er inget Dinter utan filter!
Lyssna här
”Först var Karin Holtsung Samsonowitz tandläkare och kyrkomusiker i många år, bara det en uppseendeväckande kombination. Lagom till 50-årsdagen överraskade hon sig själv med att bli författare också. Snart kommer bok nummer två.
Det råder ett lugn och en tidlöshet i hörnrummet, som Karin och hennes sambo Staffan har inrett med möbler och ting som generationerna före dem har lämnat efter sig. Här spenderar Karin många timmar vid pianot men också vid skrivbordet, där hon bearbetar sina bokmanus.
– Livet har tagit olika vägar och jag är nog öppen för dem, förklarar hon sin nyvunna skrivarglädje.
I skolan var det de naturvetenskapliga ämnena, som intresserade henne mest. Att yrkesvalet skulle bli inom den sfären kändes naturligt. Valet föll på tandläkeriet.
Lika självklart i livet var musiken och kyrkan. Så innan hon började plugga på tandläkarhögskolan tog hon en kantorsexamen.
– Morfar var kyrkoherde här i Onsala på femtio- och sextiotalet och min pappas föräldrar hyrde in sig på gården Presses övervåning och hjälpte till i jordbruket om somrarna för att komma ut från stan. Både mamma och pappa övade på orgeln i kyrkan. Så började deras gemensamma livshistoria, säger Karin.”
Läs hela intervjun i Kyrktuppen nr 3, 2022
Läs mer om Karin Holtsung Samsonowitz
”Vi ska ha en elitseriebild av Enköping. Orden var Kenneth Holmstedts när han presenterades som tillfällig kommundirektör i Enköping på sensommaren 2014.
Referenser från idrottens värld kändes naturliga för den tidigare hockeymålvakten på högsta nationella nivå. Det hann bli januari 2016 innan den tillfällige lämnade över till Peter Lund, men det är en annan historia.
Den här handlar om hans vandring längs den berömda pilgrimsleden, 80 mil från Saint Jean Pied de Port, en liten fransk stad vid spanska gränsen, till Santiago de Compostela nära atlantkusten. Men bara delvis.
Han vandrade 2017 och en gång till 2019.
– Jag valde ju att inte bara gå utan att tänka, säger han när vid talas vid nu åtta år efter intervjun om elitseriebilden av Enköping.”
Läs hela intervjun i Enköpings-Posten (prenumeration krävs)
Läs mer om Kenneth Holmstedt
”Nyligen kom Mats Ingemarssons debutroman Marieholm – en sörmländsk sommarsaga. Han vann första pris för sitt bidrag i kommunantologin för ett par år sedan och nu kommer hans första bok som utspelar sig i Mariefred.
— Man kan läsa boken på olika sätt — det finns en massa lager i den av kultur- och litteraturhistoria, men man kan också bara läsa den som en lite besynnerlig berättelse som kretsar kring Hjorthagen och Gripsholms slott.
Mats är uppvuxen utanför Katrineholm och har bott 8 år i Mariefred. Han har alltid jobbat med skrivande och läsande och erkänner att tonårsdrömmen var att skriva ’den stora romanen’. För några år sedan såg han en annons om en skrivarkurs på biblioteket med författaren Eva Stilling.
— Jag hade nästan lite dåligt samvete — här jobbar jag med skrivande och har själv aldrig gått en skrivarkurs, skrattar han generat.
Han skrev om huset han bor i vid Lida utanför Mariefred. Berättelsen kom med i kommunantologin Jag färdas mellan nu och då. När Mats blev inbjuden till boksläppet av boken insåg han att vunnit första pris för sin text.
– Det kickade igång något och jag ville fortsätta att skriva — det dök upp en massa stämningsbilder, historier och berättelser, ofta förankrade i platser.
Mats blev förälskad i Mariefred redan som tonåring då han tillbringade några somrar här med en ungdomsorkester.
— Jag har alltid tagit promenader här och varit mycket på slottet — jag känner mig hemma här.
Mats undervisar i svenska, skrivande och kulturhistoria på en gymnasieskola i Stockholm. Han skriver ofta på tåget till och från jobbet. En gång var han så inne i skrivandet att han glömde att kliva av och hamnade i Eskilstuna, erkänner han med ett skratt.
— Jag skrev mest hela tiden under ett halvår. Den här berättelsen ville skrivas, den ville ut — det bara flödade ur mig, helt oreserverat.”
Läs hela intervjun i Mariefreds tidning (prenumeration krävs)
Läs mer om Mats Ingemarsson
”Författaren tar fasta på Wallengrens kvinnosyn, liksom på hans förhållande till religionen så som det kommer till uttryck i de litterära texterna. Relativt stort utrymme ägnas också teater, revyer och spex. Till bokens förtjänster hör att diktarens verksamhet sätts in i en tydligt tecknad miljö, ofta med Lund i centrum. På så vis fångas en tidsatmosfär från förra sekelskiftet. Texten rymmer många upplysande noter.”
– Gert-Ove Fridlund, BTJ-häftet nr 17, 2022
Läs mer om Sven Bjerstedt
Innan stadsdirektören Kenneth Holmstedt lämnade tillbaka passerkort och dator till Uppsala kommun och blev pensionär bestämde han sig för att bli pilgrim och vandra den 80 mil långa Caminon i Spanien. Om detta och lite till kommer han att berätta under kvällen.
Fri entré. Begränsat antal platser.
Tid: Måndag den 26 augusti 2022, kl. 18
Plats: Stadsbiblioteket i Uppsala
Samarrangör: Bokförlaget Ekström & Garay.
Läs mer på Facebook
Läs mer om Kenneth Holmstedt
Helhetsbetyg: 4″